miata

Amerikanska bilar har ofta med rätta hånats. Tafflig kvalitet, primitiv teknik och kassa köregenskaper är omdömen som varit rättvisa och relevanta.

Den kritiken kommer förvånansvärt ofta från amerikaner själva, och konsumentorganisationer som är bra mycket mer kritiska med vederhäftig statistik än vi finner i Europa.

Även kunderna genomskådar misslyckade storsatsningar. Chevrolet Volt, som på papperet verkade kunna utmana Toyota Prius, har blivit en flopp, med några få hundra sålda exemplar. Faktum är att retromuskelbilen Camaro säljer oändligt mycket bättre... ( Den är läcker, men inte tokläcker som Dodge Challenger!)

Nu kommer rapporter om Volt som brinner. Vad värre, när batterierna efter 8 mil är döda, drar missfostret över en liter milen, en BMW 520 d med 170 hästar och över 400 Nm och en toppfart en bit norr om 200 km/h drar en halvliter och kostar mindre.... Valet är givet!

I Europa lanseras nu Opel Ampera, samma bil med andra dekaler. Den kommer floppa den också, och det gäller nog Opel också, ett bilmärke som jag tror det bara är en tidsfråga innan GM fimpar, som man gjorde med SAAB.

Sedan har numera FIAT- ägda Chrysler försökt lansera FIAT 500, som en utmanare till Mini Cooper, och gravt misslyckats. Det visar att amerikanska bilköpare, åtminstone de mer välinformerade inte går på den överskattade FIAT 500. Visst är designen helrätt, men under skalet en högst ordinär småbil som delar teknik med Ford KA.
Mini Cooper däremot är en mer påkostad och avancerad bil, med verkligt bra köregenskaper. Om den är värd sitt premiumpris kan diskuteras, men den ger ändå mervärde utöver en glassig design.

Citroen GS introducerades 1970 på bilsalongen i Paris och blev utnämd till " Årets Bil".  Visserligen har många skräpbilar fått denna utmärkelse, och GS höll förvisso inte hög kvalitet. Jag har ägd en sådan, och visst var den skrämmande rostkänslig och hade ett otroligt dåligt elsystem ( Min var ytterst nära att brinna upp en gång vid vanlig start!)

Men det var en speciell och annorlunda bil, som även gjordes i ett fåtal exemplar med wankelmotor!

Konstigt nog har inte alls GS fått klassikerstatus, som kultmodellen DS eller B11 eller för att inte tala om CV 2!

Ändå är det en ytterst attraktiv och intressant bil. Designen är tidlöst modern och elegant. Bara storyn bakom designen är ett kapitel för sig. Italienska Pininfarina ritade en snarlik prototyp till British Leyland, som tyckte designen var för avantgarde för konservativa britter... Citroen mer eller mindre snodde designen! Några år senare kom Rover 3500, med ett utseende som var en lyckad blandning av den större och snarlika CX och Ferrari Daytona, men det är en annan historia...

Själv blev jag närmast förhäxad av GS 1970, endast 10 år gammal. Farsan hade en kollega som köpt en ny GS, den första modellen hade en liten varvillig boxermotor på endast 1015 cc som gav 55 hästar. Något år senare kom 1220 på 60 hästar, med toppfart på nästan 160 km/h!
Jag var helt salig: Den spolformade strömlinjeformade karossen med svepande linjer! ( I början på 70- talet var nästan alla bilar kantiga som skokartonger!)
De vackra proportionerna!

Och invändigt var den om möjligt ännu läckrare! Böljande instrumentpanel med varvräknare formad som en mjuk trekant... associera bäst ni vill, jag tänker förstås på en stiliserad Wankelmotor...
Och hastighetsmätaren såg ut som en badrumsvåg, bakom kraftigt förstoringsglas, och när man tände instrumentbelysningen lyste ett kraftfullt, gult sken. Och så den tjusiga enekrade ratten, som ringlade ut från rattnavet som en orm!

Tekniskt var bilen lika spännande. Förutom de fåtal med wankelmotor utrustade, satt en luftkyld boxermotor med dubbla överliggande kamaxlar och extra oljekylarare. Motorn var nog det bästa med bilen, hållbar och varvvillig!

Skivbromsar runt om, de främre satt vid motorn, for att minimera ofjädrad vikt.

Det som ändå gjorde den speciella karaktären, var den gashydraliska fjädringen. Än idag har dyrare Citroen detta system ( Samt Rolls Royce!). Parkerad låg bilen lågt som en padda. När man blåste liv i den lilla boxermotorn, började hydraliken jobba, först reste sig bakre delen, sedan intog främre delen arbetsläge. Oavsett last och väglag var höjden konstant.

Att köra fort på dålig väg var en sällsam upplevelse. Man svävade fram, som på en flygande matta. En närmast surrealistisk känsla, jämfört med sportigt fjädrade bilar, där man känner vägbeläggningen ibland obehagligt påtagligt. Men den exakta kuggstångsstyrningen var klockren, och trots den diffusa vägkänslan upplevde man full kontroll.

Jag kom att köpa en bättre(?) begagnad GS 1980. Att påstå att det var problemfritt är att frångå sanningen, men det var också många härliga mil, trots en brand ( som Länsförsäkringar generöst ersatte), skit i förgasaren på väg hem från Österrike ( sista hundra milen gick i max 100 km/h), en resa i isande köld till Åre där bilen konsekvent vägrade starta, en hygglig volvoägare bogserade mig till en mack där bilen fick tina.

Men GS är en härlig klassiker, de fåtal exemplar som finns kvar är värda att bevara. På den tiden var franska bilar, Citroen i synnerhet, verkligen annorlunda, originella och ljuvliga.

Idag gick journalisten Göran Rosenberg i taket över föreningen Humanisterna, som motsätter sig omskärelse av pojkar som fortfarande befinner sig i babystadiet, sant kosherslakt.

Jag anser att humanisterna är rätt ute, och Rosenberg har lite argument att komma med. Sverige är en sekulär demokrati och vi har åsikts och trosfrihet.

Däremot bör religionsfriheten inskränkas, om den inverkar negativt på människors och djurs välbefinnande. Att göra kirurgiska ingrepp på små pojkar som inte kan protestera eller att djur ska lida en plågsam död pga några idiotiska religiösa påbud hör inte hemma i en upplyst demokrati.

Man kan tycka mycket om Jan Guillou, men hittils har jag känt mig tryggt förvissad om att denne mästertyckare är en kompromisslös frankofil, vare sig det handlar om ostar, vin eller bilar.

Under senare decennier har Guillou alltid rattat stora Citroen, CX, XM och senast teknikspäckade och komfortmaximerade C6, i suveränt kontrast till trista tyska lyxåk, eller japanskt kyligt perfektionionistiska Lexus.

I dagens DI kunde jag läsa att Guillous C6 från var till salu på Blocket för 179.000 kr. Inte alls oskäligt, då nypriset ligger på 600.000 kr. När jag klickade på annonsen, var den borta, så den nobla Citroenen är väl såld...

Nu till det horribla! Enligt DI har Guillou istället köpt en Lexus 450h. En fantastisk bil, jeep, men någorlunda bränslesnål tack vare hybriddrift. En förstklassig produkt för den välsituerade.

Men ur led är tiden! Att denne inbitne frankofil kan köra något annat än Citroen är upprörande, faktiskt mer provocerande än något han skrivit genom åren!

Igår dog Vaclav Havel. Jag grät en skvätt, vilket är ytterst ovanligt, men jag upplever Havel som en ovanligt god och modig människa, värd att sörja.

Idag dog Nordkoreas diktatator, vilket inte är någon förlust för mänskligheten. Det man nu kan hoppas på är ett lugnt och kontrollerat sönderfall för kommunistdiktaturen, och en fredlig återförening med den välmående demokratin Sydkorea.

Idag hörde jag en stolle från " Svensk- koreanska vänskapsföreningen" uttala sig. Det var det mest imbecilla jag hört på länge, och det är skrämmande hur en diktaturkramare resonerar. Totalt verklighetsfrämmande och naivt!

Och idag gick SAAB i konkurs. Det borde skett för länge sedan! Det har varit alltför många turer, och nu kan det som eventuellt är friskt i bolaget leva vidare, och vi slipper den välsmorde skurken Muller och gangstern Antonov.

En dröm vore om någon annan tillverkare tog över fabriken. För jobbarna på bandet spelar det nog ingen roll om de skruvar ihop Suzuki eller Subaru istället för SAAB, bara de får behålla jobbet. Mot det talar för att det råder överetablering på bilproduktion, och att flytt liksom textilindustrin snarast flyttar till låglöneländer.

En mailvän till mig bor i Marrakesch, och jag tillbringade nyligen en vecka i Marrocko. Första gången jag besökt ett muslimskt land, första gången jag satte ner foten på afrikansk mark.

I mitten av december lyfte planet, från Norwegian från ett gråmulet Köpenhamn. Drygt fyra timmar senare landade jag i Marrakech. När jag klev av planet på en trappa ( inte en tråkig sluss!), möttes jag av bländande sol och en ljum vind, och kunde skönja de snötäckta atlasbergen bortom flygplatsbyggnaden.

Väl utcheckad möttes jag av min mailvän, en mörk kvinna med vackra ögon, och en urgammal taxichaffis. Vi hoppar in i en nästan lika urgammal Mercedes ( En W 124 från 80- talet) Den vänlige chaffisen bjuder på en cigg, jag tackar nej, har ju ( nästan) slutat röka.

Det är inte långt till centrum, jag checkar in på Riad Alamir, ett sorts världshus som ägs av en fransman vid namn Stephane.
Denne Stephane tar sig tid, nästan en halvtimme, att komma med goda råd, och ger mig en karta och förklarar sevärdheter. Mycket fin service!

Jag ska återkomma med fler inlägg, men i detta första inlägg ska jag beskriva vår utflykt till antlantkusten och Atlasbergen.

En tvådagars utflykt, för detta är en hyrbil lämplig. Stephane ordnar detta, 35 euro per dygn med fria mil. Låter toppen, en pippigul Kia Piccanto som rullat 17.000 mil. Jag blir lite besviken, i Europa är hyrbilar alltid nya lågmilare. Men Kian går perfekt och drar lite soppa.

Jag hinner köra ca 5 km, till paradgatan " Hassan V", då två dumdryga poliser stoppar oss.... " Jaha, vad nu då?"
Alla papper var i sin ordning, jag hade inte kört för fort... Men Marrocko är ett muslimskt, moralkonservativt land, och att en marrockansk kvinna kan vara " bara" vän med en utländsk man betraktas med misstro. Man ska i princip vara gift.
Nu har vi dock en gemensam engelsk vän, som är gift med hennes syster. Innan snutarna hann fram instruerade hon mig " Och du kan ingen franska". En lögn, då min franska är hyfsad.

Men jag spelade med: Non, je ne compriends rien!

Det visade sig att snutarna var ute efter lite mutor. Showen som utspelade sig sedan var obetalbar. Min väninna skällde mycket väl avvägt, utan att gå över gränsen. Det låter extra aggressivt och mustigt på arabiska, med alla hårda konsonnanter.

De ville ha några hundra Dirham. Hon upprört: " Jag har 20, ta dem". Snuten sa " Har inte han något?" " Nej, han har bara kreditkort" ( lögn, men smart!)

Hon ( Också smart) " Då får ni ta oss till polistationen, eller vi kommer ikväll".

I det läget började de först så dryga snutarna vackla, den yngre såg påtagligt nervös ut. Att trakassera turister är inte ok.

Den dryge äldre såg bistert på mig, sen returnerade han körkortet och röt åt mig att köra därifrån.

Väl utom synhåll fick vi oss ett gott skratt, och den nästan 20 mila resan genom öknen mot Atlanten och staden Essaoira kunde fortsätta.