DDR
Väldigt få människor torde sörja kommuniststatens DDR:s död, kanske någon gammal inbiten kommunist, kanske Lars Ohly som av taktiska skäl ligger lågt, vad vet jag?
Mina minnen sträcker sig till 70- talet, då jag som 15- årig grabb med mamma och pappa och yngre bror bilade på transitvisum i familjens gräddvita Peugeot 504 från Berlin till Sassnitz.
En spännande resa, med militärparader i Berlin, som förde tankarna till Tredje riket...Och gråhet och förfall och blårykande bilar av märket Trabant och Wartburg.
Jag kom att återbesöka den gamla östzonen först efter murens fall, 1990 bilade vi genom DDR som fortfarande existerade som stat, även om muren var borta... Parlamentshuset, ett utdömd asbestbygge, som sen revs, fanns kvar. Parlamentsledamoterna åkte svarta Citroen BX 14 ( Höjdarna som Honecker åkte förlängda Volvo 240 och 740).
Något år senare åkte vi på en synnerligen bra bussresa till Berlin, vi bodde i Spandau och besökte Stasimuseet och Checkpoint charlie.
Den retoriska frågan är förstås: Fanns det något bra i gamla DDR, värt att sörja? (Förutom den utomordentliga vägtrafiklagen att bilister får svänga höger i korsning vid rödljus, den enda DDR-lag som ograverat infördes i det återförenade Tyskland.)
Mitt svar är ett rungande ja! DDR var förstås en repressiv polisstat. men jag minns tryggheten på gator och torg, även under sena helgnätter.
Häromnatten när jag körde buss, förfärades jag över nedskräpningen, ölburkar och skräp överallt på gator och torg.
Fulla människor, kanske andra värre droger än alkohol... Ingen brydde sig, de fick ragla omkring!
I det ögonblicket infann sig en DDR- nostalgi hos mig: En herre, 80 plus som jag känner, väldigt berest bakom järnridån.
Han berättade för mig om hur lugn och trygg gatubilden var i DDR på 60 och 70. talet. Det fanns speciella poliser: Den som var för berusad, skräpade ner eller klottrade, fördes till en fyllecell. När vederbörande sovit ruset av sig, utgick dagsböter och eventuellt samhällstjänst. Föredömligt och bra!
Nu är inte bara kommunister bra på ordning och reda: Minns New Yorks legendariske borgmästare Guilliano, som införde nolltollerans mot brott, från småbrott som klotter, idag är New York en förhållandevis säker stad, raka motsatsen rådde på 70- talet. (Kan bara rekommendera den klassiska filmen " Taxi driver") med Robert de Niro.
Mina minnen sträcker sig till 70- talet, då jag som 15- årig grabb med mamma och pappa och yngre bror bilade på transitvisum i familjens gräddvita Peugeot 504 från Berlin till Sassnitz.
En spännande resa, med militärparader i Berlin, som förde tankarna till Tredje riket...Och gråhet och förfall och blårykande bilar av märket Trabant och Wartburg.
Jag kom att återbesöka den gamla östzonen först efter murens fall, 1990 bilade vi genom DDR som fortfarande existerade som stat, även om muren var borta... Parlamentshuset, ett utdömd asbestbygge, som sen revs, fanns kvar. Parlamentsledamoterna åkte svarta Citroen BX 14 ( Höjdarna som Honecker åkte förlängda Volvo 240 och 740).
Något år senare åkte vi på en synnerligen bra bussresa till Berlin, vi bodde i Spandau och besökte Stasimuseet och Checkpoint charlie.
Den retoriska frågan är förstås: Fanns det något bra i gamla DDR, värt att sörja? (Förutom den utomordentliga vägtrafiklagen att bilister får svänga höger i korsning vid rödljus, den enda DDR-lag som ograverat infördes i det återförenade Tyskland.)
Mitt svar är ett rungande ja! DDR var förstås en repressiv polisstat. men jag minns tryggheten på gator och torg, även under sena helgnätter.
Häromnatten när jag körde buss, förfärades jag över nedskräpningen, ölburkar och skräp överallt på gator och torg.
Fulla människor, kanske andra värre droger än alkohol... Ingen brydde sig, de fick ragla omkring!
I det ögonblicket infann sig en DDR- nostalgi hos mig: En herre, 80 plus som jag känner, väldigt berest bakom järnridån.
Han berättade för mig om hur lugn och trygg gatubilden var i DDR på 60 och 70. talet. Det fanns speciella poliser: Den som var för berusad, skräpade ner eller klottrade, fördes till en fyllecell. När vederbörande sovit ruset av sig, utgick dagsböter och eventuellt samhällstjänst. Föredömligt och bra!
Nu är inte bara kommunister bra på ordning och reda: Minns New Yorks legendariske borgmästare Guilliano, som införde nolltollerans mot brott, från småbrott som klotter, idag är New York en förhållandevis säker stad, raka motsatsen rådde på 70- talet. (Kan bara rekommendera den klassiska filmen " Taxi driver") med Robert de Niro.
Slutet nära för SAAB
1960 tillverkade Toyota lika många bilar som Volvo och SAAB. Nu tillverkar Toyota 10 miljoner bilar om året, har överlägset högst kvalitet, och är fortfarande ensamma om fullhybrider.
SAAB når i bästa fall upp till 30.000 tillverkade bilar, en nivå som inte en Porsche, som har bäst avans i bilbranschen kan överleva på. Porsche gör ett par hundratusen dyrbilar om året...
Är detta ett exempel på sossesverige? Juholt tycker regeringen " är passiv"... Jaha, ska vi skattebetalare pytsa in några miljarder i SAAB? Hur många år? Även vänsterpartister och miljöpartister som annars vill tokbeskatta bilismen tycker att "man bör rädda SAAB"! Man tar sig för pannan...
I en rationell marknadsekonomi är SAAB sedan länge kört. Lägg ner, till lägsta möjliga kostnad!
När regeringen och Riksgälden nu fegar, är det bra att EIB säger upp lånet. Antonov har en egen agenda, troligen har redan intresset svalnat när han inte kommer åt skattebetalarnas pengar.
Låt oss glädjas över att vi fortfarande har några företag i världsklass som exempelvis SKF, som i veckan levererade en lysande rapport.
SAAB når i bästa fall upp till 30.000 tillverkade bilar, en nivå som inte en Porsche, som har bäst avans i bilbranschen kan överleva på. Porsche gör ett par hundratusen dyrbilar om året...
Är detta ett exempel på sossesverige? Juholt tycker regeringen " är passiv"... Jaha, ska vi skattebetalare pytsa in några miljarder i SAAB? Hur många år? Även vänsterpartister och miljöpartister som annars vill tokbeskatta bilismen tycker att "man bör rädda SAAB"! Man tar sig för pannan...
I en rationell marknadsekonomi är SAAB sedan länge kört. Lägg ner, till lägsta möjliga kostnad!
När regeringen och Riksgälden nu fegar, är det bra att EIB säger upp lånet. Antonov har en egen agenda, troligen har redan intresset svalnat när han inte kommer åt skattebetalarnas pengar.
Låt oss glädjas över att vi fortfarande har några företag i världsklass som exempelvis SKF, som i veckan levererade en lysande rapport.
Döda bilmärken
Såpan SAAB fortsätter. Det är inte lustigt.med tanke på alla anställda som snart får se sig om efter nytt jobb.
Det finns gott om insomnade bilmärken, några riktigt fina, som gjort bilar med själ och karaktär: NSU, De Soto, Panhard, Tatraplan, De Lorean, Pontiac, Simca, Matra, Rover, MG, Triumph, Riley, Volga, Moskovitch, Trabant, Wartburg, Borgward och många fler... Några av dessa märken sörjs numera bara av enögda entusiater, en raskt utdöende skara.
Men tiderna förändras: Vi lär oss namn på nya märken: För bara 20 år sedan hade ingen hört talas om koreanska KIA eller Hyundai, idag storsäljare globalt och i Sverige.
Troligen kommer vi köra bilar av Volvoägaren Geely inom 10 år. Idag anses Geely göra kassa lågprisbilar som japaner och koreaner gjorde i början, men kineserna kommer skruva upp kvalitet, teknik och design, var så säkra!
En spännande och för konsumenter önskvärd utveckling. Men som nostalgiker är jag tacksam över alla enögda märkesfanatiker som ömt vårdar sina gamla bilar från en svunnen tid.
Det finns gott om insomnade bilmärken, några riktigt fina, som gjort bilar med själ och karaktär: NSU, De Soto, Panhard, Tatraplan, De Lorean, Pontiac, Simca, Matra, Rover, MG, Triumph, Riley, Volga, Moskovitch, Trabant, Wartburg, Borgward och många fler... Några av dessa märken sörjs numera bara av enögda entusiater, en raskt utdöende skara.
Men tiderna förändras: Vi lär oss namn på nya märken: För bara 20 år sedan hade ingen hört talas om koreanska KIA eller Hyundai, idag storsäljare globalt och i Sverige.
Troligen kommer vi köra bilar av Volvoägaren Geely inom 10 år. Idag anses Geely göra kassa lågprisbilar som japaner och koreaner gjorde i början, men kineserna kommer skruva upp kvalitet, teknik och design, var så säkra!
En spännande och för konsumenter önskvärd utveckling. Men som nostalgiker är jag tacksam över alla enögda märkesfanatiker som ömt vårdar sina gamla bilar från en svunnen tid.
Sjuka priser
Har ni tänkt på att vissa grejer har blivit absurt billiga, och andra sjukt dyra?
I ett välskött samhälle med bra statsfinanser kan medborgarna glädja sig åt succesiva reallöneförbättringar, sett över tiden.
Men det är stora variationer. För 70 år sedan motsvarade inköpet av en ny cykel en årslön för en arbetare. Idag kan du köpa in Biltemacykel för 990 kr, en rätt kass cykel, men den lär säkert hålla minst ett år.
1968 kostade en 28 tums färgteve drygt 4.000 kr, motsvarande ca 50.000 kr i dagens penningvärde. Idag får du en stor platteve för runt 5.000 kr.
Så där kan man hålla på... Men vad som blivit sjukt dyrt är bostäder. En liten garderob till enrummare för 3 miljoner! Och det är inte bara i storstäder priserna har dragit iväg, även mellanstora städer har blivit dyra.
Om vi inte får en hejdundrandes inflation( och det verkar som vi gått in i låginflationsekonomi för gott, även om osvuret är bäst...) kommer det gå åt helvete för många hushåll.
Ett hus står pall 100 eller några hundra år om det är bra kvalitet. Under livslängden som vida överstiger en mansålder behövs åtskilliga dyra renoveringar...
Idag lånar folk obekymrat miljonlån, och amorterar väldigt lite. Jag läste att många husägare har lån på hundra år eller mer. De blir aldrig skuldfria, och när de är sedan länge döda och huset ett utbränt vrak med fladdrande gardiner sitter banken med svarte petter...
Jag tror att vi kommer få en helt ny syn på boende, när spekulationen i evigt stigande priser nått vägs ände: En rennässans för hyresrätten.
I framtiden kommer vi leva mer centralt och hopträngda i stora städer. Vi kommer flytta mer. Det kommer krävas
gigantiska investeringar i miljövänligt boende och kortare kollektiva transporter till arbete och studier.
För sådana massiva satsningar måste förstås staten vara med, både finansiellt och styra över samhällsplaneringen.
Marknaden är oförmögen till de enorma utmaningar som står framför oss. En dos av socialism, i samverkan med privata företag.
I ett välskött samhälle med bra statsfinanser kan medborgarna glädja sig åt succesiva reallöneförbättringar, sett över tiden.
Men det är stora variationer. För 70 år sedan motsvarade inköpet av en ny cykel en årslön för en arbetare. Idag kan du köpa in Biltemacykel för 990 kr, en rätt kass cykel, men den lär säkert hålla minst ett år.
1968 kostade en 28 tums färgteve drygt 4.000 kr, motsvarande ca 50.000 kr i dagens penningvärde. Idag får du en stor platteve för runt 5.000 kr.
Så där kan man hålla på... Men vad som blivit sjukt dyrt är bostäder. En liten garderob till enrummare för 3 miljoner! Och det är inte bara i storstäder priserna har dragit iväg, även mellanstora städer har blivit dyra.
Om vi inte får en hejdundrandes inflation( och det verkar som vi gått in i låginflationsekonomi för gott, även om osvuret är bäst...) kommer det gå åt helvete för många hushåll.
Ett hus står pall 100 eller några hundra år om det är bra kvalitet. Under livslängden som vida överstiger en mansålder behövs åtskilliga dyra renoveringar...
Idag lånar folk obekymrat miljonlån, och amorterar väldigt lite. Jag läste att många husägare har lån på hundra år eller mer. De blir aldrig skuldfria, och när de är sedan länge döda och huset ett utbränt vrak med fladdrande gardiner sitter banken med svarte petter...
Jag tror att vi kommer få en helt ny syn på boende, när spekulationen i evigt stigande priser nått vägs ände: En rennässans för hyresrätten.
I framtiden kommer vi leva mer centralt och hopträngda i stora städer. Vi kommer flytta mer. Det kommer krävas
gigantiska investeringar i miljövänligt boende och kortare kollektiva transporter till arbete och studier.
För sådana massiva satsningar måste förstås staten vara med, både finansiellt och styra över samhällsplaneringen.
Marknaden är oförmögen till de enorma utmaningar som står framför oss. En dos av socialism, i samverkan med privata företag.
