Bilminnen
Bilentusiaster brukar, när man uppnått en viss ålder, tänka tillbaka på bilar man ägt, bilar man borde köpt, och bilar man definitivt borde avstått ifrån.
Jag kan egentligen bara minnas två bilar jag borde köpt, men av olika anledningar blev det aldrig affär.
Den första var en Alfa Romeo 1750 GTV av sjuttiotalsmodell, den vackra Bertonekupén, klassiskt rossoröd.
Det var tidigt åttiotal, den stod hos en källarhandlare på Tulegatan i Stockholm.
Skicket var utsökt, priset drygt 10.000 kr. Idag betingar en dylik Alfa minst 100. 000 kr. Inget dåligt andrahandsvärde!
Det andra fyndet jag avstod ifrån var en Mazda Miata. Det var tidigt nittiotal, finanskraschen var ett faktum. Ett finansbolag som jag hade lite att göra med hade ett återtag, en Miata i nyskick från en stackars kille som drabbats av ekonomiska problem.
Den enes död, den andres bröd, bilen hade kunnat bli min för 75.000:- !
Tio år senare köpte jag min Miata, som jag alltjämt äger, men då till ett pris på dryga 90.000:-....
Alla minns väl sin första bil, i mitt fall en Opel Rekord som jag köpte för 600:-
Tidigare och enda ägare var en bonde, det låg halm på golvet.
Med röd galonklädsel och tvåstegsautomat kändes den lite som en jänkare.
Jag windsurfade på den tiden och lät sätta upp en dekal på bakrutan "Windsurfers do it standing up". Fränt!
Sedan hade jag en egensinnig Citroen Gs, luftkyld med skön gasvätskefjädring. Designen var vacker, konstigt nog har Gs inte fått den kultstatus den förtjänar, citroenentusiaster pratar bara B11 och DS eller 2 CV.
Kvaliteten var dock tvivelaktig, jag minns en Åreresa med obefintlig värme och bilskrället vägrade starta i kylan.
En hjälpsam norrlänning i en Amazon fick hjälpa mig varenda morgon.
Jag drabbades dock inte värst i stugbyn, en "entusiast" med en gammal Mercedes 220 kupé automat fick sina fiskar varma... Växellådan skar en kall morgon, endast bärgning återstod. Tusenlapparna rök, semestern var förstörd för den stackars killen.
Det blev ingen Alfa Bertone, men väl en synnerligen risig Alfetta. Men twincammotor och Dellortoförgasare var en oemotståndlig kombination.
Sedan landade jag på en Peugeot 504, snygg pininfarinakaross i en hiskelig brunmetallic färg, men läcker skinnklädsel och sollucka.
Sedan minns jag en vit Ford Sierra, 87 års modell. Den var snikutrustad, men med insprutningsmotor utan effektsänkande katalysator gick den som ett skållat troll. Den gjorde 220 km/h, säkert glädjemätare, men ändå drygt 200 verklig fart, det fanns mer att ge, men jag vågade inte varva mer, ville inte spränga motorn....
Jag minns en påskresa till Ungern, innan järnridåns fall, i den bilen.
Jag tror det var utanför Debrecen, vi närmade oss en sovjetisk militärkonvoj. Längst bak färdades högre officerer i en stilren svart Volga.
Barnslig som man var på den tiden, flög fan i mig, jag slängde i trean och susade förbi i säkert dubbla fartgränsen.
Jag kände hatet bränna bakom mig, efteråt kom jag på att det kanske inte var så smart, de hade lätt kunnat peppra oss med sina kalasnikovs och sedan kunnat skickat beklagande kondoleanser till svenska myndigheter över "den tragiska olyckan".
Numera håller jag mig med två bilar, en praktisk bensinsnål Nissan Primera Combi och en Miata Mk1.
Min Nissan kommer jag köra så länge som möjligt, miatan får hänga med ett tag till, möjligen kommer jag om ett par, tre år satsa på den senaste NC med 160 hästars motorn.
