miata

Om ett par år är det dags för nästa generation. Ett problem konstruktörer och designers har att brottas med, är att göra den nya produkten ännu mer attraktiv än föregångaren.

 

Det finns många exempel med mindre lyckade uppföljare: Datsun 240 Z, en ikon bland sportvagnar. Efterfäljare 260 och 280 blev tyngre och tristare. Första generationens Golf GTI. Peugeot 205 GTI. Vad hände sen? Ni förstår poängen.

 

Dock verkar ryktena lovande: Ytterligare sänkt vikt, kanske ner mot ett ton. En liten turbomotor på 200 hästar. Min enda farhåga är att priset drar iväg, och epitetet " folksportbil" blir mindre relevant. Dock kommer det alltid finnas prisvärda begagnade miator till lågt pris.

 

En intressant detalj är samarbetet med Alfa Romeo. Ett varumärke som trots långvarig misshandel osar exklusivitet och sportighet.

Alfa Romeo saknar idag möjlighet att utveckla en attraktiv roadster. Framhjulsdrivna GTV är pinsam i alla avseenden och bör glömmas skyndsamt...

 

Nu verkar upplägget vara att nästa MX5 och Alfa roadster delar teknik och tillverkas i Mazdas fabrik i Hiroshima. Det borgar för hög produktkvalitet. Alfan blir exklusivare och dyrare med Pininfarinadesign. Jag såg några bilder på nätet och den såg ut att vara en klassiskt vacker bil, som gamla Duetto, en sån som Dustin Hoffman rattade i filmen " Mandomsprovet".

 

Det finns hopp bland alla trista bilprodukter!

När man följer nyheterna förundras man över hur snabbt allt svänger, och iblant rent diametralt motsats framställs som sanningar. Ibland handlar det om dagar,i några fall längre tid, upp till några decennier.

 

Ett exempel är klimatdebatten: För bara några decennier sedan framstod det som bergfast att vi går mot en ny istid. Troligen gäller denna sanning än idag, om vi pratar riktigt långa perspektiv.

För bara några veckor sedan kom alarmististiska uppgifter om att jordens medeltemperatur kommer stiga över 4 grader om 60 år. Några dagar senare tonades detta ner, forskare kunde presentera nya data som " bara" indikerar 2 grader,

Ändå är det nog just vetenskapsmän som man bör ha mest tilltro till. Minns Tjernobylkatastrofen då sensationslystna massmedier närmast utmålade jordens undergång. I det läget var den i Sverige mest trovärdige personen Strålskyddsinstitutets chef Ingemar Bengtsson som torrt konstaterade att några hundra kommer dö snarast i strålskador, på några års sikt några tusen i cancer. Hemskt och förfärligt, men i motsats till sensationslystna media, gav han rimliga proportioner, baserat på hans kunskap..

 

Förra veckan förfärades nyheterna över att fler kvinnor världen runt väljer att föda med kejsarsnitt. Det finns statistiskt konstaterade risker. Jaha, så slår man på radion några dagar senare och hör att en oerhört stor andel kvinnor drabbas av stora, ofta livslånga skador när de föder vaginalt. När man hör detta, är man beredd att inta ståndpunkten att alla förlossningar borde ske med kejsarsnitt.

 

Sedan är Sverige landet lagom, där vissa frågor inte får ställas, vilket får mig att tänka på min gamle komfirmationspräst Weman, som fick frågan " Vem skapade Gud?". " Så får man inte fråga" fastslog han, och saken var avförd från vidare diskussion.

 

En som inte räds obekväma frågor är Janne Josefsson, som fick mycket kritik för programmet om barnfattigdom. I landet lagom är det inte politiskt korrekt att ifrågasätta frivilligorganisationer och påtala det faktum att de ibland likt kapitalistiska företag drivs av karriärister och ibland med mindre nobla motiv. Minns Roger Akelius ifrågasättande av Bengt Westerbergs styrelsearvode på 800.000 kr för bekvämt liten arbetsinsats..

Josefsson fick kritik för att han var ofin nog att ställa frågan varför den utfattiga, socialbidragsberoende kvinnan som köper cigaretter för ett par hundra i veckan inte kunde dra ner på rökningen så barnen kan få en slant till skolutflykten.

 

Åsikter är aldrig helt rationella, däremot kan statistiska fakta ge en fingervisning om sanningen. Sedan gäller det att tolka fakta korrekt...

Nostalgi är en vacker, vemodig känsla som drabbar oss som levt ett tag. Det kan handla om allt möjligt, i viss mån kan man återskapa känslan, men det handlar alltid om en blek anemisk kopia som aldrig återger originalet fullt ut.

 

Ikväll lyssnade jag på en cd med Miles Davis, en konsert från 1961 inspelad i Berlin. Ni förstår vad jag menar.

 

Idag kan man läsa att Volvo lägger ner C70. En för mig helt ointressant bilmodell som troligen aldrig kommer få klassikerstatus. Om det inte vore för en detalj: Det blir samtidigt dödstöten för Pininfarinas fabrik i Uddevalla, som blir ytterligare ett ödsligt, dystert monument över en svunnen industriepok. Jan Jörnmark kanske bemödar sig att dokumentera med några vackra, vemodiga bilder. Efter det, tystnad, glömska...

 

Troligen är epoken Pininfarina slut för gott. Viss verksamhet finns kvar i någon multikulturell designstudio i Milano, och loggan fortsätter pryda Ferrari och någon annan exklusiv lyxbil, mest som en kitsch över italiensk design.

 

Vi som minns, för bara några decennier sedan var Pininfarina ett framgångsrikt företag som inte bara designade exklusiva italienska lyxbilar, utan även vardagsbilar från Peugeot och Alfa Romeo. Sista Peugeot med Pininfarina design var 90- talets 405 och 406 kupé ( En klassiskt vacker bil, av vissa kallad fattigmans Ferrari).

Efter det tyckte Peugeot att samarbetet med Pininfarina blev för dyrt, en egen kommitté fick hädanefter designa bilarna och den speciella designen gick förlorad. Vissa senare modeller är rent av avskyvärt fula, som 308 cc...

 

Det är nästan lika illa med Alfa Romeo, men nya Guiliettan bär dock Pininfarinas stolta emblem, man blir faktiskt glad när man ser en sådan, som kontrast mot fantasilösa tyska prestigemärken.

 

Jag är kluven till fenomenet retrobilar, som egentligen borde tilltala en nostalgiker. BMW:s Mini kan jag köpa, även om jag tycker det finns för mycket retrokitsch hämtat från den geniala originalkojan. Men bilen är ändå seriös med påkostad konstruktion som ger utmärkta köregenskaper, precis som Alec Issigonis Austin Mini.

 

VW Beetle är tramsig, den har inget gemensamt med den rejäla VW typ 1, FIAT 500 är snygg, men bara yta.

 

Mazda MX 5 har bildat egen skola, och kan väl inte kallas retro, även om första versionen var klart inspirerad av Lotus Elan. Nu är man inne på tredje versionen, och konceptet lever alltjämt: Tvåsitsig roadster, låg vikt, varvvillig twincam motor, perfekt viktfördelning, seriösa hjulupphängningar. Total körglädje! Och en kvalitet som bara japanska tillverkare mäktar med. Världens mest tillverkade sportbil. Allt är lyckligtvis inte tristess!