Miata
Googlar man på miata hittar man närmare 3000 sökningar enbart på den svenska sökningen. Glädjande nog hamnar min blogg redan på sidan två eller tre.
I likhet med de flesta andra bloggare har jag inga andra ambitioner än att skriva lite av varje om det som intresserar mig. En sorts dagbok som det är skoj om någon ute i cyberrymden har något utbyte av att läsa.
De flesta bloggar är ointressanta och läses knappt av någon. Andra är mer eller mindre officiella och rejält opinionsbildande. Ta Carl Bildt eller Helle Klein.
Några bloggare med stor läsekrets kan tjäna pengar på sitt skrivande.
Nackdelen med bloggar är att förtal och ogrundade rykten kan spridas. Fördelarna är uppenbara, obehagliga sanningar kommer lättare fram
70 talets skandalösa mörkläggning av toppolitikers iblandning i bordellhärvan med minderåriga hade förhoppningsvis varit omöjlig idag.
Jag säger förhoppningsvis, eftersom mygel och korruption förekommer även idag, även i Sverige.
Mazda MX5 Miata omnäms ibland på denna blogg. Jag är sedan många år lycklig miataägare. Dock bryr jag mig inte så mycket om tekniska futiliteter, vilken väghållningssats som är bäst, hur man trimmar sin miata med turbo till över 200 hästar eller vad det nu kan vara.
Jag är nöjd med min standardmiata, för mig är körningen tillfredställelsen. En repa på Kinnekullering eller en semestertripp.
För de som är seriöst intresserade av miata finns skopvis med information på nätet. Svenska miataklubben har en synnerligen bra hemsida, där miatan avhandlas ur alla synvinklar.
I likhet med de flesta andra bloggare har jag inga andra ambitioner än att skriva lite av varje om det som intresserar mig. En sorts dagbok som det är skoj om någon ute i cyberrymden har något utbyte av att läsa.
De flesta bloggar är ointressanta och läses knappt av någon. Andra är mer eller mindre officiella och rejält opinionsbildande. Ta Carl Bildt eller Helle Klein.
Några bloggare med stor läsekrets kan tjäna pengar på sitt skrivande.
Nackdelen med bloggar är att förtal och ogrundade rykten kan spridas. Fördelarna är uppenbara, obehagliga sanningar kommer lättare fram
70 talets skandalösa mörkläggning av toppolitikers iblandning i bordellhärvan med minderåriga hade förhoppningsvis varit omöjlig idag.
Jag säger förhoppningsvis, eftersom mygel och korruption förekommer även idag, även i Sverige.
Mazda MX5 Miata omnäms ibland på denna blogg. Jag är sedan många år lycklig miataägare. Dock bryr jag mig inte så mycket om tekniska futiliteter, vilken väghållningssats som är bäst, hur man trimmar sin miata med turbo till över 200 hästar eller vad det nu kan vara.
Jag är nöjd med min standardmiata, för mig är körningen tillfredställelsen. En repa på Kinnekullering eller en semestertripp.
För de som är seriöst intresserade av miata finns skopvis med information på nätet. Svenska miataklubben har en synnerligen bra hemsida, där miatan avhandlas ur alla synvinklar.
Obama eller Clinton?
Det ser ut som Obama nu har övertaget, även om osvuret är bäst vem som till sist blir demokraternas kandidat.
Jag tror de flesta drar en suck av lättnad när Bush flyttar ut ur Vita Huset.
Bill Clinton var en skicklig president, ekonomin gick bra och han lyckades nästan medla fred i mellanöstern, Arafat satte dessvärre käppar i hjulen och nu är det tyvärr kört för palestinierna att få en så gynnsam fred som Clinton erbjöd.
Hillary är säkert rasande kompetent, erfaren, precis som sin man.
Ändå känner jag motvilja när politiska klaner abonnerar på presidentmakten, som klanen Kennedy, Bush eller Clinton.
I en demokrati är det bra om outsiders kan komma fram. Obama kan nog tillföra något nytt.
Obama har som enda presidentkandidat sagt att man bör släppa på restriktionerna mot Kuba, samt "tala med fienden".
Helt rätt, sanktionerna mot Kuba har varit misslyckade och kontraproduktiva.
Jag tror de flesta drar en suck av lättnad när Bush flyttar ut ur Vita Huset.
Bill Clinton var en skicklig president, ekonomin gick bra och han lyckades nästan medla fred i mellanöstern, Arafat satte dessvärre käppar i hjulen och nu är det tyvärr kört för palestinierna att få en så gynnsam fred som Clinton erbjöd.
Hillary är säkert rasande kompetent, erfaren, precis som sin man.
Ändå känner jag motvilja när politiska klaner abonnerar på presidentmakten, som klanen Kennedy, Bush eller Clinton.
I en demokrati är det bra om outsiders kan komma fram. Obama kan nog tillföra något nytt.
Obama har som enda presidentkandidat sagt att man bör släppa på restriktionerna mot Kuba, samt "tala med fienden".
Helt rätt, sanktionerna mot Kuba har varit misslyckade och kontraproduktiva.
Förbjud dubbdäck
Regeringen överväger att korta dubbdäcksäsongen. Alarmerande fakta har framkommit om dubbdäckens skadlighet, de river upp vägbeläggning som ger finfördelat damm som orsakar lungcancer och annat elände.
Vägarna förstörs också, hjulspåren är förfärliga, det samlas massa vatten vid regn och orsakar vattenplaning.
Den som tror att spåren orsakas av den tunga trafiken bör tänka om: Spåren håller "volvobredd", inte lastbilsbredd.
I de flesta länder är dubbdäck förbjudna. Åker man till något av våra grannländer slås man av hur slät och fin asfalten är, bilen rullar tystare och förmodlingen med mindre friktion, alltså bränslesnålare.
I Sverige tvingas Vägverket använda grov asfalt med mycket sten inblandat, förmodligen för att förbättra hållbarheten.
Det finns ytterst få tillfällen då dubbdäck gör nytta: Vid ren isgata. Nu inträffar det nästan aldrig, eftersom vägarna saltas.
Kör man på såphala, osaltade vägar får man väl helt enkelt ta det extra vackert.
Den som kör under extrema förhållanden bör skaffa snökedjor eller band att fästa på hjulen. Fyrhjulsdrift hjälper också förstås, fast egentligen gillar jag inte fyrhjulsdrift som gör bilar tyngre och bränsletörstigare, jag gillar lätta och optimerade bilar som Mazda Miata, men jag måste erkänna att miatan inte är världens bästa vinterbil, där trivs jag bäst med en relativt motorsvag framhjulsdriven bil med smala däck, som min andra bil, en Nissan Primera.
Jag har dubbfria vinterdäck som ger bra grepp i kyla tack vare mjuk gummiblandning, och ett mönster som funkar i modd.
Många har en övertro på teknik och hjälpmedel, de krockar eller kör av vägen ändå.
Ofta läser man i tidningar om bilar som "fått sladd" som något passivt, ödesbestämt. Fel, det är alltid föraren som genom felaktigt beteende orsakar en sladd.
Den som lär sig hantera en bil i halka, kör förutseende, råkar inte ut för att bilen "får sladd" och hamnar i diket.
Precis som med allting annat har inte alla förutsättningar att bli skickliga bilförare, och de senaste årens säkerhetutrustning som ABS bromsar, antisladdsystem mm är förstås välkommet.
Men dubbdäcken gör mer skada än nytta. Varför begränsa tiden, varför inte förbjuda?
Vägarna förstörs också, hjulspåren är förfärliga, det samlas massa vatten vid regn och orsakar vattenplaning.
Den som tror att spåren orsakas av den tunga trafiken bör tänka om: Spåren håller "volvobredd", inte lastbilsbredd.
I de flesta länder är dubbdäck förbjudna. Åker man till något av våra grannländer slås man av hur slät och fin asfalten är, bilen rullar tystare och förmodlingen med mindre friktion, alltså bränslesnålare.
I Sverige tvingas Vägverket använda grov asfalt med mycket sten inblandat, förmodligen för att förbättra hållbarheten.
Det finns ytterst få tillfällen då dubbdäck gör nytta: Vid ren isgata. Nu inträffar det nästan aldrig, eftersom vägarna saltas.
Kör man på såphala, osaltade vägar får man väl helt enkelt ta det extra vackert.
Den som kör under extrema förhållanden bör skaffa snökedjor eller band att fästa på hjulen. Fyrhjulsdrift hjälper också förstås, fast egentligen gillar jag inte fyrhjulsdrift som gör bilar tyngre och bränsletörstigare, jag gillar lätta och optimerade bilar som Mazda Miata, men jag måste erkänna att miatan inte är världens bästa vinterbil, där trivs jag bäst med en relativt motorsvag framhjulsdriven bil med smala däck, som min andra bil, en Nissan Primera.
Jag har dubbfria vinterdäck som ger bra grepp i kyla tack vare mjuk gummiblandning, och ett mönster som funkar i modd.
Många har en övertro på teknik och hjälpmedel, de krockar eller kör av vägen ändå.
Ofta läser man i tidningar om bilar som "fått sladd" som något passivt, ödesbestämt. Fel, det är alltid föraren som genom felaktigt beteende orsakar en sladd.
Den som lär sig hantera en bil i halka, kör förutseende, råkar inte ut för att bilen "får sladd" och hamnar i diket.
Precis som med allting annat har inte alla förutsättningar att bli skickliga bilförare, och de senaste årens säkerhetutrustning som ABS bromsar, antisladdsystem mm är förstås välkommet.
Men dubbdäcken gör mer skada än nytta. Varför begränsa tiden, varför inte förbjuda?
Beppe Grillo
Jag fick ett generöst erbjudande att få DN hem i brevlådan för 49 kr under en månad. Därför läser jag nu DN dagligen. En försäljare har redan ringt på min mobil och erbjudit fortsatt prenumeration till mindre förmånliga villkor. Jag har avböjt. Nu väntar jag på erbjudanden från Svd eller GP.
DN är en kvalitetstidning, men jag känner inget behov av en tidning i brevlådan. När jag går upp tidiga morgnar har jag lite lite tid och kollar snabbt text tv för senaste nytt.
Har jag sovmorgon kollar jag nättidningar, mest Svd, men även kvällstidningar som ofta lämnar ut mer om skandaler och snaskiga nyheter.
På jobbet har vi lokaltidningen. Har jag sen långlunch köper jag lösnummer, ofta GP, ibland DN eller svenskan.
Har jag lite kortare lunch köper jag Aftonbladet som jag tycker håller bättre klass än Expressen.
Idag är det söndag och jag hade tid att läsa DN grundligt, även kulturdelen som ofta hastas igenom. (Sportavdelningen läser jag aldrig, då jag är helt ointresserad av sport.) Det skulle möjligen vara Tour de France på tv. Racercyklar är vackra, och se dem susa fram genom tilltalande franska landskap och städer är sevärt.
Fast jag bryr mig inte det minsta om vem som vinner.
Även kvinnliga längdistanslöpare är sevärda, de har otroligt vackra kroppar som framhävs i snygga dräkter. En gubbsjuk, mindre politiskt korrekt åsikt som jag står för.
Fast de manliga löparna har också snygga kroppar. Däremot tycker jag inte brottare, tynglyftare, diskuskastare eller tungviktsboxare har snygga kroppar. Klumpiga muskelberg.
Nu åter till DN: På kultursidan står idag att läsa om en italienare vid namn Beppe Grillo sam startat en blogg som blivit otroligt populär. Han häcklar korrumperade politiker och annat sjukt i det vackra landet Italien. Han läses långt utanför landets gränser och bloggen finns även i en engelsk version.
Kan rekommenderas.
DN är en kvalitetstidning, men jag känner inget behov av en tidning i brevlådan. När jag går upp tidiga morgnar har jag lite lite tid och kollar snabbt text tv för senaste nytt.
Har jag sovmorgon kollar jag nättidningar, mest Svd, men även kvällstidningar som ofta lämnar ut mer om skandaler och snaskiga nyheter.
På jobbet har vi lokaltidningen. Har jag sen långlunch köper jag lösnummer, ofta GP, ibland DN eller svenskan.
Har jag lite kortare lunch köper jag Aftonbladet som jag tycker håller bättre klass än Expressen.
Idag är det söndag och jag hade tid att läsa DN grundligt, även kulturdelen som ofta hastas igenom. (Sportavdelningen läser jag aldrig, då jag är helt ointresserad av sport.) Det skulle möjligen vara Tour de France på tv. Racercyklar är vackra, och se dem susa fram genom tilltalande franska landskap och städer är sevärt.
Fast jag bryr mig inte det minsta om vem som vinner.
Även kvinnliga längdistanslöpare är sevärda, de har otroligt vackra kroppar som framhävs i snygga dräkter. En gubbsjuk, mindre politiskt korrekt åsikt som jag står för.
Fast de manliga löparna har också snygga kroppar. Däremot tycker jag inte brottare, tynglyftare, diskuskastare eller tungviktsboxare har snygga kroppar. Klumpiga muskelberg.
Nu åter till DN: På kultursidan står idag att läsa om en italienare vid namn Beppe Grillo sam startat en blogg som blivit otroligt populär. Han häcklar korrumperade politiker och annat sjukt i det vackra landet Italien. Han läses långt utanför landets gränser och bloggen finns även i en engelsk version.
Kan rekommenderas.
Skeppshult
Skeppshult är en bruksort i djupaste Småland. Min favoritstekpanna är tillverkad i just Skeppshult, i gjutjärn, otroligt tung och gedigen, helt överlägsen de tunna lättmetallstekpannor som annars står till buds.
Skeppshult är även kända för sina cyklar, den numera enda svenska tillverkaren som tillverkar sina egna ramar, också i gjutjärn.
Trots att jag är nostalgiker som gillar gammalt hederligt hantverk, känner jag inte samma entusiasm för Skeppshults cyklar som för deras köksverktyg.
Skeppshults marknadsförare använder ordet "höghållfast stål" om de tunga ramarna. Mera elaka tungor hävdar att Skeppshult saknar tekniskt kunnande att tillverka lätta aluminiumramar, för att inte tala om rymdmaterialet kolfiber som taiwanesiska tillverkare nu levererar till vettigt pris.
Svenska Crescent har kastat in handuken och köper numera ramar i lättmetall från Taiwan. "Svenskheten" består i att cyklarna skruvas ihop i Varberg. Alla komponenter kommer från Asien.
Frågan är hur svensk en Skeppshult egentligen är: Visst, ramarna görs i Skeppshult, designern Sune Dahlström har ritat den snygga Z- cykeln, men växlar, bromsar, fälgar kommer från asiatiska Shimano. Hur svenskt är det, på en skala ett till tio?
Det är bara att konstatera att Taiwan är helt ledande på cykelsidan. Jag köpte en cykel av märket Specialized, ett amerikanskt märke. Produktutveckling sker i Kalifornien, men alla komponenter inklusive ram kommer från Taiwan.
Den bistra sanningen är den som köper en Skeppshultscykel får betala extra för en tung stålcykel som är tungtrampad. Visst är designen fin, komponenterna överlag bra, men själv skulle jag aldrig satsa på en Skeppshult.
Fast jag kan inte låta bli att känna sympati med de som stöder denna sista rest av svensk cykelindustri.
Skeppshult är även kända för sina cyklar, den numera enda svenska tillverkaren som tillverkar sina egna ramar, också i gjutjärn.
Trots att jag är nostalgiker som gillar gammalt hederligt hantverk, känner jag inte samma entusiasm för Skeppshults cyklar som för deras köksverktyg.
Skeppshults marknadsförare använder ordet "höghållfast stål" om de tunga ramarna. Mera elaka tungor hävdar att Skeppshult saknar tekniskt kunnande att tillverka lätta aluminiumramar, för att inte tala om rymdmaterialet kolfiber som taiwanesiska tillverkare nu levererar till vettigt pris.
Svenska Crescent har kastat in handuken och köper numera ramar i lättmetall från Taiwan. "Svenskheten" består i att cyklarna skruvas ihop i Varberg. Alla komponenter kommer från Asien.
Frågan är hur svensk en Skeppshult egentligen är: Visst, ramarna görs i Skeppshult, designern Sune Dahlström har ritat den snygga Z- cykeln, men växlar, bromsar, fälgar kommer från asiatiska Shimano. Hur svenskt är det, på en skala ett till tio?
Det är bara att konstatera att Taiwan är helt ledande på cykelsidan. Jag köpte en cykel av märket Specialized, ett amerikanskt märke. Produktutveckling sker i Kalifornien, men alla komponenter inklusive ram kommer från Taiwan.
Den bistra sanningen är den som köper en Skeppshultscykel får betala extra för en tung stålcykel som är tungtrampad. Visst är designen fin, komponenterna överlag bra, men själv skulle jag aldrig satsa på en Skeppshult.
Fast jag kan inte låta bli att känna sympati med de som stöder denna sista rest av svensk cykelindustri.
Globalisering
Att vi lever i en tid av globalisering är uppenbart. Den positiva sidan av myntet är att vi människor i grunden är rätt lika och har samma behov.
Folk reser mer, träffar i större utsträckning folk från andra kulturer och insuper nya intryck.
Demokrati och marknadsekonomi och rättsstat införs i allt fler länder. I tidigare fattiga länder som Indien och Kina eller Thailand finns numera en stor medelklass med levnadsstandard i paritet med den i väst.
Miljöproblemen är numera också globala och utmaningen enorm hur detta ska kunna lösas.
En mer trivial nackdel med globaliseringen är att allt tenderar att bli mer likriktat. Samma arkitektur, samma flygplatser, samma bensinstationer, samma bilpark, samma mode, samma musik etc vart man än åker.
Visst är det behagligt att på något diffust sätt alltid kunna känna sig hemma, men också lite trist att exotiska miljöer alltmer försvinner.
Jag minns när jag som liten grabb åkte till Italien på tältsemester med mina föräldrar i familjens Volvo Amazon på sextiotalet.
Det var exotiskt och spännande på ett sätt som ingen italienresa idag kan leva upp till.
Lyckligtvis kan globaliseringen inte rubba historien, Italien har skopvis med gamla monument och sevärdheter.
Rom eller Pompei är museala miljöer som lever i symbios med ett modernt samhälle.
Folk reser mer, träffar i större utsträckning folk från andra kulturer och insuper nya intryck.
Demokrati och marknadsekonomi och rättsstat införs i allt fler länder. I tidigare fattiga länder som Indien och Kina eller Thailand finns numera en stor medelklass med levnadsstandard i paritet med den i väst.
Miljöproblemen är numera också globala och utmaningen enorm hur detta ska kunna lösas.
En mer trivial nackdel med globaliseringen är att allt tenderar att bli mer likriktat. Samma arkitektur, samma flygplatser, samma bensinstationer, samma bilpark, samma mode, samma musik etc vart man än åker.
Visst är det behagligt att på något diffust sätt alltid kunna känna sig hemma, men också lite trist att exotiska miljöer alltmer försvinner.
Jag minns när jag som liten grabb åkte till Italien på tältsemester med mina föräldrar i familjens Volvo Amazon på sextiotalet.
Det var exotiskt och spännande på ett sätt som ingen italienresa idag kan leva upp till.
Lyckligtvis kan globaliseringen inte rubba historien, Italien har skopvis med gamla monument och sevärdheter.
Rom eller Pompei är museala miljöer som lever i symbios med ett modernt samhälle.
Sportfantast eller soffpotatis?
Ibland får man intrycket att mänskligheten består av två sorter: De fysiskt hyperaktiva eller de lata som ogärna rör en fena mer än nödvändigt.
På mitt jobb har vi dem som tar bilen till jobbet, trots att de bara har ett par kilometer från bostaden. Sen har vi sådana som chefen som springer maraton, åker vasaloppet, cyklar Vättern runt, you name it!
Den svenska lagomkulturen har ofta bespottats och förlöjligats. Själv vill jag gärna slå ett slag för just lagom i alla sammanhang. De flesta av oss är varken speciellt ambitiösa, smarta eller hyser ambitionen att bli bäst.
Vi kan gott beundra dem som är bäst, vare sig det handlar om idrott eller medicinska forskare, det är inte problemet, utan alla medelmåttor som blir frustrerade över att inte nå orimliga mål och sedan bara lägger av.
Det finns ingen forskning som bevisar att elitidrottare lever längre eller är friskare än andra.
Däremot finns tydliga bevis för att fysisk aktivitet är livsnödvändig för att bibehålla hälsan. Det verkar inte fodras extrem träning för att nå märkbar skillnad.
I veckan läste jag om forskare som kommit fram till att en halvtimmas förhöjd puls per dag genom fysisk ansträngning drastiskt minskar risken för hjärt och kärlsjukdomar jämfort med fysisk inaktivitet.
Tar man då cykeln till jobbet, konsekvent trappor istället för hissen, en promenad på lunchen istället för fika med kollegorna, kommer man lätt upp i en timma på en dag, och simsalabim, man mår bättre!
Kost och sömn är också viktigt. När det gäller kost kan man gott vara skeptiskt mot många modeorakler som uttalar sig.
Jag tycker den gamla hederliga kostcirkeln verkar vettig. Lagom igen, lite lagom av allt. Lite fett tror jag inte man ska vara livrädd för, fleromättade fetter anses rent av nyttiga i (lagom) mängd. Mättade och framförallt transfetter ska förstås undvikas.
Varför har inte svenska livsmedelsverket i likhet med det danska förbjudit hamburgerbarer att servera transfetter?
Lite fett sätter annars god smak. Lättfil eller yogurt kan inte mäta sig med den 3 procentiga. Direkt löjeväckande är mager, äcklig yogurt som är sötad med frukt och skadligt socker.
Socker ska man äta så lite som möjligt, men visst det är svårt att helt undvika.
Samma med ost, fet ost är godare än mager. Smör har jag dock slutat med, det finns nyttigare margariner som smakar lika gott.
Sömn är oerhört viktigt för välbefinnandet. Många i dagens samhälle sover på tok för lite. En del anser sömn vara bortkastad tid, en synnerligen felaktig ståndpunkt. Forskare har konstaterat att bristande sömn kan ge såväl övervikt som diabetes.
Själv jobbar jag på oregelbundna tider, men försöker sova 7-8 timmar per dygn, det behöver jag för att känna mig pigg och alert.
Ibland går jag upp i svinottan, men kompenserar med ett par timmars sömn mitt på dagen. Jag har gjort klart för min omgivning att jag inte får störas då jag sover middag.
Folk är ofta suveräna på att sköta sitt jobb, att trädgården är perfekt, bilen perfekt servad, datorn trimmad med senaste virusprogrammet, ställer upp för familj och vänner in absurdum, men det är ibland si och så hur man sköter sin kropp och själ, den enda man har och som förhoppningsvis ska hänga med under ett långt och friskt liv.
Det finns förstås inga garantier, trots ett försiktigt och hälsosamt liv kan man få cancer eller bli överkörd av en lastbil imorgon, men man kan förbättra oddsen högst avsevärt!
På mitt jobb har vi dem som tar bilen till jobbet, trots att de bara har ett par kilometer från bostaden. Sen har vi sådana som chefen som springer maraton, åker vasaloppet, cyklar Vättern runt, you name it!
Den svenska lagomkulturen har ofta bespottats och förlöjligats. Själv vill jag gärna slå ett slag för just lagom i alla sammanhang. De flesta av oss är varken speciellt ambitiösa, smarta eller hyser ambitionen att bli bäst.
Vi kan gott beundra dem som är bäst, vare sig det handlar om idrott eller medicinska forskare, det är inte problemet, utan alla medelmåttor som blir frustrerade över att inte nå orimliga mål och sedan bara lägger av.
Det finns ingen forskning som bevisar att elitidrottare lever längre eller är friskare än andra.
Däremot finns tydliga bevis för att fysisk aktivitet är livsnödvändig för att bibehålla hälsan. Det verkar inte fodras extrem träning för att nå märkbar skillnad.
I veckan läste jag om forskare som kommit fram till att en halvtimmas förhöjd puls per dag genom fysisk ansträngning drastiskt minskar risken för hjärt och kärlsjukdomar jämfort med fysisk inaktivitet.
Tar man då cykeln till jobbet, konsekvent trappor istället för hissen, en promenad på lunchen istället för fika med kollegorna, kommer man lätt upp i en timma på en dag, och simsalabim, man mår bättre!
Kost och sömn är också viktigt. När det gäller kost kan man gott vara skeptiskt mot många modeorakler som uttalar sig.
Jag tycker den gamla hederliga kostcirkeln verkar vettig. Lagom igen, lite lagom av allt. Lite fett tror jag inte man ska vara livrädd för, fleromättade fetter anses rent av nyttiga i (lagom) mängd. Mättade och framförallt transfetter ska förstås undvikas.
Varför har inte svenska livsmedelsverket i likhet med det danska förbjudit hamburgerbarer att servera transfetter?
Lite fett sätter annars god smak. Lättfil eller yogurt kan inte mäta sig med den 3 procentiga. Direkt löjeväckande är mager, äcklig yogurt som är sötad med frukt och skadligt socker.
Socker ska man äta så lite som möjligt, men visst det är svårt att helt undvika.
Samma med ost, fet ost är godare än mager. Smör har jag dock slutat med, det finns nyttigare margariner som smakar lika gott.
Sömn är oerhört viktigt för välbefinnandet. Många i dagens samhälle sover på tok för lite. En del anser sömn vara bortkastad tid, en synnerligen felaktig ståndpunkt. Forskare har konstaterat att bristande sömn kan ge såväl övervikt som diabetes.
Själv jobbar jag på oregelbundna tider, men försöker sova 7-8 timmar per dygn, det behöver jag för att känna mig pigg och alert.
Ibland går jag upp i svinottan, men kompenserar med ett par timmars sömn mitt på dagen. Jag har gjort klart för min omgivning att jag inte får störas då jag sover middag.
Folk är ofta suveräna på att sköta sitt jobb, att trädgården är perfekt, bilen perfekt servad, datorn trimmad med senaste virusprogrammet, ställer upp för familj och vänner in absurdum, men det är ibland si och så hur man sköter sin kropp och själ, den enda man har och som förhoppningsvis ska hänga med under ett långt och friskt liv.
Det finns förstås inga garantier, trots ett försiktigt och hälsosamt liv kan man få cancer eller bli överkörd av en lastbil imorgon, men man kan förbättra oddsen högst avsevärt!
Fredagkväll
Jag sitter ensam hemma med en liten whisky och stereon spelar Scott Hamilton " Back in New York". Min fru är hos vänner, de numera snart vuxna barnen har roligare saker för sig än att lyssna på jazz med mig. Sonen har förresten nyligen flyttat till sin första lägenhet, i min stad är priserna fortfarande vettiga, vi hittade en fräsch etta för 62.000 kr med en hyra på 1.800 kr.
Trots att jag trivs med människor omkring mig, har jag också ett behov av ensamhet ibland. Att umgås med nära och kära är viktigt för att må bra. Att träffa nya bekantskaper, hur flyktiga de än är, ger stimulans. Speciellt är det en kick när man råkar på någon som man omedelbart känner är på samma väglängd.
Men ibland behöver man vara för sig själv. Varva ner och försjunka i tankar. Sträckläsa en god bok utan att bli störd.
Ta en cykeltur på ett par timmar eller ett par dagar. Ta miatan på en tur, några mil eller hundra mil.
Då finns tid för kontemplation och en frihetskänsla. Behovet av att byta miljö ett tag.
Vi lever i en totalt oromantisk tidsera. Bilen ses inte längre som den frihetsmaskin den en gång var. Bilar är miljösvin och ett nödvändigt ont, sådan är jargongen.
Samtidigt har många gott om pengar och dålig smak och måste manifestera sin rikedom i en stadsjeep. Tyska "premiummärken" presenterar värstingmodeller med sjukligt höga prestanda och prislapp endast för nyrika.
Visst behövs det praktiska bruksbilar med låg prislapp. Lyckligtvis finns det några exempel, som 7 sitsiga rumänska Logan.
Det var roligare förr, då egensinniga konstruktörer ensamma kunde ta fram bilar som blev klassiker: Lefèbres och Bertinis Citroen DS, Issigonis geniala Mini eller Chapmans Lotusbilar.
Idag är bilar framtagna av kommitéer med en mix av kultur, allt är så komplicerat att ingen har helheten under sitt ansvar. Resultatet blir därefter.
Det bör dock stämma till eftertanke att några av senare års försäljningssuccéer är moderna uppföljare av klassiker, som BMW:s nya Mini.
Även jänkarna kommer nu med Mustang, för att inte tala om Challenger!
Jag är inte konsekvent hatare av muskelbilar, jag avskyr AMG mersor, men en Challenger, ja tack!
Den mest lyckade moderna retrobilen är förstås Mazda Miata, tillverkad i över 800.000 exemplar.
Collin Chapman kan le i sin bilhimmel och Mazda förtjänar en eloge för att tillverka en läcker, körglad bil med hög kvalitet till rimligt pris.
Att ta sin Miata på en kortare eller längre tur i vackra landskap på kurviga vägar är frihet. Det anses förmodligen mossigt med sådana åsikter i dag, men det bjuder jag på.
Trots att jag trivs med människor omkring mig, har jag också ett behov av ensamhet ibland. Att umgås med nära och kära är viktigt för att må bra. Att träffa nya bekantskaper, hur flyktiga de än är, ger stimulans. Speciellt är det en kick när man råkar på någon som man omedelbart känner är på samma väglängd.
Men ibland behöver man vara för sig själv. Varva ner och försjunka i tankar. Sträckläsa en god bok utan att bli störd.
Ta en cykeltur på ett par timmar eller ett par dagar. Ta miatan på en tur, några mil eller hundra mil.
Då finns tid för kontemplation och en frihetskänsla. Behovet av att byta miljö ett tag.
Vi lever i en totalt oromantisk tidsera. Bilen ses inte längre som den frihetsmaskin den en gång var. Bilar är miljösvin och ett nödvändigt ont, sådan är jargongen.
Samtidigt har många gott om pengar och dålig smak och måste manifestera sin rikedom i en stadsjeep. Tyska "premiummärken" presenterar värstingmodeller med sjukligt höga prestanda och prislapp endast för nyrika.
Visst behövs det praktiska bruksbilar med låg prislapp. Lyckligtvis finns det några exempel, som 7 sitsiga rumänska Logan.
Det var roligare förr, då egensinniga konstruktörer ensamma kunde ta fram bilar som blev klassiker: Lefèbres och Bertinis Citroen DS, Issigonis geniala Mini eller Chapmans Lotusbilar.
Idag är bilar framtagna av kommitéer med en mix av kultur, allt är så komplicerat att ingen har helheten under sitt ansvar. Resultatet blir därefter.
Det bör dock stämma till eftertanke att några av senare års försäljningssuccéer är moderna uppföljare av klassiker, som BMW:s nya Mini.
Även jänkarna kommer nu med Mustang, för att inte tala om Challenger!
Jag är inte konsekvent hatare av muskelbilar, jag avskyr AMG mersor, men en Challenger, ja tack!
Den mest lyckade moderna retrobilen är förstås Mazda Miata, tillverkad i över 800.000 exemplar.
Collin Chapman kan le i sin bilhimmel och Mazda förtjänar en eloge för att tillverka en läcker, körglad bil med hög kvalitet till rimligt pris.
Att ta sin Miata på en kortare eller längre tur i vackra landskap på kurviga vägar är frihet. Det anses förmodligen mossigt med sådana åsikter i dag, men det bjuder jag på.
Läsvärt
Jag hittade idag en läsvärd hemsida med beska sanningar, bortom den politiskt korrekta svenska ankdammen. Mycket verkar välunderbyggt med riktiga fakta.
www.toni-schonfelder.com
www.toni-schonfelder.com
Lite av varje
Dagarna rullar på, det börjar bli märkbart längre dagar. Egentligen händer det inte så mycket nytt. Primärvalen i USA engagerar förstås.
Jag har ingen bestämd uppfattning om vem som är mest lämpad som USA:s nästa president. Dock är det intressant att notera att att samtliga svenska ledande politiker förordar antingen Clinton eller Obama.
Det har hittils inte framkommit någon svensk proffstyckare som förordar en republikansk presidentkandidat.
Kanske de har rätt, vad vet jag, att republikanerna är hemska och reaktionära är något vi svenskar blivit uppfostrade till att tycka.
Själv gillade jag Reagan, han var ideologisk och passionerad. En skådis av rang som vågade syna motståndarens kort. Han vann kalla kriget och den sammetsögde Gorbatjov med den sympatiska framtoningen insåg att spelet var förlorat och initierade skrotandet av järnridån.
Idag är Ryssland en ekonomisk och militär stormakt och väst bör gilla läget. Det finns tveksamheter om rysk demokrati, men Putin är mäkta populär och det finns ingen anledning att frukta dagens Ryssland på samma sätt som gårdagens Sovjet.
Igår körde jag en bussresa till Säfsen. Min stad Skövde ligger förbaskat centralt till, det är bara drygt 20 mil till Säfsen.
Det fanns ett par svarta pister, dock oerhört korta. Det var riktigt roligt att åka, men Säfsen passar bäst för en dagsutflykt.
För längre vistelser är nog Sälen att föredra, där finns ett avsevärt större utbud av backar, det är bara 15 mil längre väg.
Jag var förvånad över att skidåkningen gick så bra. Min utrustning funkade perfekt, möjligen med undantag för pjäxorna som kunde suttit bättre. Pjäxor är viktigare än man tror för att kunna skicka ner kraften till skidorna.
Det var som sagt roligt och nästa säsong ska jag försöka åka en vecka eller åtminstone 2-3 dagar.
Kanske Zakopane i Polen eller någonstans i Slovakien.
Vägarna i Värmland och Dalarna är bitvis skrämmande dåliga: Smala och hårt trafikerade. Man möter ofta 60 tons långtradare.
Med åren har jag blivit alltmer störd av att köra på farliga vägar. På vägen hem var det moddigt och bitvis halt och jag kände att jag hade full kontroll, men känslan av obehag infann sig att inte alla mötande hade det.
Det var ljuvligt att styra upp på väg 26 efter Mariestad med ordentliga mitträcken och låta Volvobussen rulla i drygt 90 km/h i trygg förvissning att inget fordon kan ramla över på min sida.
Jag träffade en del trevliga människor i Säfsen. De flesta turisterna var från Danmark och Holland. Själv tycker jag dessa länder är synnerligen trivsamma, men de har varken berg eller urskog. Folk från andra länder tycker Dalarna är exotiskt och vackert.
Ett par från Holland som jag delade lift med uttryckte oro över klimatförändringarna och pratade nostalgiskt om skridskoåkning på frusna kanaler förr i tiden. Nuförtiden finns inga sådana vintrar längre i Holland.
Killen som drev värdshuset sedan ett år hade rätt inställning. Lunchen var god husmanskost till humant pris.
Till nästa säsong ska han satsa på buffé med fisk och kött. Dessutom en thailändsk matavdelning, då hans charmanta fru kommer från Thailand.
Jag delade bord med en trygg trevlig värmländsk busschaufför på lunchen. Jag frågade om han åkte skidor. "Det är inte min grej, jag är mer för rally".
Värmlandsskogarna har nog mest rallyförarare per capita i hela världen, delar av Finland undantagna.
Han var numera familjefar i dryga 40 årsåldern och hade lagt rallyt på hyllan tills för ett par år sedan, men nu tagit upp tråden igen med en gammal Volvo 242, uppskrämd till 180 hästar.
"Det är sköj å hållä på" sammanfattade han.
Jag hade väldigt trevliga passagerare från en gymnasieskola. Lärare är i allmänhet belevade och bildade människor. En av dem hade i likhet med mig varit i Sierra Nevada, men upplyste mig pedagogiskt om att det inte är Atlasbergen man kan se annat än extremt undantagsfall då dessa ligger 20mil in i Afrika, utan en annan bergskedja (som jag glömde namnet på i samma ögonblick han sade det).
Men, fortsatte han " Liza Marklund framför denna felaktighet i sin roman där ett mord sker på en nobelpristagare".
Att dela en felaktig faktauppgift med Liza Marklund känns helt okej, och lite befriande att romaner utgivna i stora serier kan var behäftade med faktafel.
Jag har ingen bestämd uppfattning om vem som är mest lämpad som USA:s nästa president. Dock är det intressant att notera att att samtliga svenska ledande politiker förordar antingen Clinton eller Obama.
Det har hittils inte framkommit någon svensk proffstyckare som förordar en republikansk presidentkandidat.
Kanske de har rätt, vad vet jag, att republikanerna är hemska och reaktionära är något vi svenskar blivit uppfostrade till att tycka.
Själv gillade jag Reagan, han var ideologisk och passionerad. En skådis av rang som vågade syna motståndarens kort. Han vann kalla kriget och den sammetsögde Gorbatjov med den sympatiska framtoningen insåg att spelet var förlorat och initierade skrotandet av järnridån.
Idag är Ryssland en ekonomisk och militär stormakt och väst bör gilla läget. Det finns tveksamheter om rysk demokrati, men Putin är mäkta populär och det finns ingen anledning att frukta dagens Ryssland på samma sätt som gårdagens Sovjet.
Igår körde jag en bussresa till Säfsen. Min stad Skövde ligger förbaskat centralt till, det är bara drygt 20 mil till Säfsen.
Det fanns ett par svarta pister, dock oerhört korta. Det var riktigt roligt att åka, men Säfsen passar bäst för en dagsutflykt.
För längre vistelser är nog Sälen att föredra, där finns ett avsevärt större utbud av backar, det är bara 15 mil längre väg.
Jag var förvånad över att skidåkningen gick så bra. Min utrustning funkade perfekt, möjligen med undantag för pjäxorna som kunde suttit bättre. Pjäxor är viktigare än man tror för att kunna skicka ner kraften till skidorna.
Det var som sagt roligt och nästa säsong ska jag försöka åka en vecka eller åtminstone 2-3 dagar.
Kanske Zakopane i Polen eller någonstans i Slovakien.
Vägarna i Värmland och Dalarna är bitvis skrämmande dåliga: Smala och hårt trafikerade. Man möter ofta 60 tons långtradare.
Med åren har jag blivit alltmer störd av att köra på farliga vägar. På vägen hem var det moddigt och bitvis halt och jag kände att jag hade full kontroll, men känslan av obehag infann sig att inte alla mötande hade det.
Det var ljuvligt att styra upp på väg 26 efter Mariestad med ordentliga mitträcken och låta Volvobussen rulla i drygt 90 km/h i trygg förvissning att inget fordon kan ramla över på min sida.
Jag träffade en del trevliga människor i Säfsen. De flesta turisterna var från Danmark och Holland. Själv tycker jag dessa länder är synnerligen trivsamma, men de har varken berg eller urskog. Folk från andra länder tycker Dalarna är exotiskt och vackert.
Ett par från Holland som jag delade lift med uttryckte oro över klimatförändringarna och pratade nostalgiskt om skridskoåkning på frusna kanaler förr i tiden. Nuförtiden finns inga sådana vintrar längre i Holland.
Killen som drev värdshuset sedan ett år hade rätt inställning. Lunchen var god husmanskost till humant pris.
Till nästa säsong ska han satsa på buffé med fisk och kött. Dessutom en thailändsk matavdelning, då hans charmanta fru kommer från Thailand.
Jag delade bord med en trygg trevlig värmländsk busschaufför på lunchen. Jag frågade om han åkte skidor. "Det är inte min grej, jag är mer för rally".
Värmlandsskogarna har nog mest rallyförarare per capita i hela världen, delar av Finland undantagna.
Han var numera familjefar i dryga 40 årsåldern och hade lagt rallyt på hyllan tills för ett par år sedan, men nu tagit upp tråden igen med en gammal Volvo 242, uppskrämd till 180 hästar.
"Det är sköj å hållä på" sammanfattade han.
Jag hade väldigt trevliga passagerare från en gymnasieskola. Lärare är i allmänhet belevade och bildade människor. En av dem hade i likhet med mig varit i Sierra Nevada, men upplyste mig pedagogiskt om att det inte är Atlasbergen man kan se annat än extremt undantagsfall då dessa ligger 20mil in i Afrika, utan en annan bergskedja (som jag glömde namnet på i samma ögonblick han sade det).
Men, fortsatte han " Liza Marklund framför denna felaktighet i sin roman där ett mord sker på en nobelpristagare".
Att dela en felaktig faktauppgift med Liza Marklund känns helt okej, och lite befriande att romaner utgivna i stora serier kan var behäftade med faktafel.
