miata

Uttalandet gjordes i samband med att Mazda MX 5 Miata lanserades nådens år 1989, året då järnridån rasade, av en brittisk motorjournalist.

 

Han hade förstås rätt. Lotus Elan, en skapelse av Colin Chapman, var legendarisk. Snygg, låg vikt och fantastiska köregenskaper. Problemet var att modellen var nerlagd sen 20 år. Och så kom Mazda och gjorde en kopia med vidunderlig kvalitet! Succén var given, Miata är världens mest tillverkade sportbil, med över en miljon tillverkade exemplar.

 

Nu befinner vi oss på 10- talet, världen står inför eurokris och depression, historien tycks upprepa sig. Vi som följer bilindustrin har mycket att läsa om. Några axplock: Flera tillverkare tycks vara på fallrepet. Vad händer med Peugeot Citroen? Många tror att Opel är kört. Volvo skär ner produktionen,,, Listan kan göras hur lång som helst..

 

Om vi ska närma oss pudelns kärna till dagens bilkris, så har jag en teori. Låt oss bortse från de tyska premiumtillverkare som tycks leverera framgång och titta på GM:s sorgebarn Opel. Konstigt nog har Opel ett bra program, men lyckas ändå inte nå framgång..

 

Bilarna är snygga och bra, men könlösa och opersonliga. Det gäller också Volvo, ett annat företag i kris. Jag tror att alltför många av dagens bilar är designade av kommitéer, där en ängslig panel bestående av " rätt" blandning av kön och etnicitet, designteam från Kalifornien osv ska ta fran den ultimata bilen.Det blir trist och förutsägbart.

 

Resultatet blir katastrofalt. Det är oftast egensinniga bilentusiater, hittils män, som skapat bilhistoria. Låt mig nämna några: André Lefebre bakom legendariska Citroen CV 2 och DS. Alec Issigonis bakom Austin Mini. Eller nämda Colin Chapman bakom Lotus Elan.

 

Hade någon förbannad kommitté bestämt hade Mazda MX 5 troligen aldrig sett dagens ljus. Samma med nyligen lanserade Toyota GT 86, den är direkt och helt helt odemokratiskt beordrad av Toyotas chef Toyoda.Troligen blir den succé och en framtida klassiker.

Det räcker att fara runt lite för att se " Till Salu" skyltar på hus lite överallt. I Skövde har vi ett nytt område, Stallsiken, där det står tomma, nybyggda parhus för mellan 3- 4 miljoner, som nu varit ute till försäljning i över 600 (!) dagar.

 

Samtidigt har det kommunala bostadsbolaget Skövdebostäder byggt nya, flotta lägenheter som snart står färdigt för inflyttning. Hyran är hög, liksom standarden, men många tidigare villaägare har skrivit kontrakt, men har nu hoppat av, då deras kåkar inte kunnat säljas.

 

Så nu finns det för första gången på länge attraktiva hyeslägenheter i centralt läge för omedelbar inflyttning. Det är väl bra! Nja, inte riktigt.... Eftersom hus nu är osäljbara, stannar flyttkedjan upp.

 

Lite komiskt, och orwellskt, blir det när man hör fastighetsmäklare, byggherrar och välvilliga lokalpolitiker som drömmer om Skövdes expansion tala om " svalare" marknad, längre " beslutsprocess", när sanningen är tvärstopp! Och när man läser om att folk fortfarande tror på prishöjningar framöver!

 

Jag tror tvärtom, det blir kraftiga prisfall, och det är bra, då blir det billigare att köpa!

 

Varför tycks de flesta vilja se ständigt ökade bostadspriser? I andra sammanhang blir vi glada om priset går ner, som på mat eller bensin.

 

Den obehagliga sanningen är alltför många tycks ha ställt in sig på evig värdestegring, att kunna ha kåken eller bostadsrätten som evig bankomat.

Det är nu slut på sötebrödsdagarna. Känns Fanny Maye och Fedde Mac bekant?