miata

Hela tillvaron känns overklig just nu. Man läste lite förstrött om detta redan i januari, i februari sprakade det till i Kina. Ändå ryckte de flesta på axlarna, folk bokade resor som vanligt och börsen tuffade obekymrat på.

 

Men i början på mars small det bara till. Först Iran, sen kröp det närmare med Italien och nu tycks de flesta EU länder vara hårt drabbade. Drakoniska åtgärder lanseras med bara timmars mellanrum. Stora delar av samhället stängs ner eller tuffar vidare i ultrarapid.

 

Själv lever jag som vanligt till vardags. Cyklar till jobbet. Äter lunch på lunchrestaurangen. Men det känns inte som vanligt. Det är så lugnt, mycket färre folk ute. Krogar och affärer är tomma. Det känns spöklikt. Det finns ljuspunkter, som att bensinen på några ställen kostar under 13 kr litern, 3-4 kr mindre än för några månader sen.

 

Och miljön tackar och bugar. Mycket mindre utsläpp när hela världen går på sparlåga.

 

Egentligen är jag inte så orolig för Covid-19. Dödligheten är inte särskilt hög, med det viktiga undantaget gamla och sjuka. De måste förstås skyddas i görligaste mån.

 

Min känsla av obehag gäller egentligen två saker: Dels denna fixering vid Corona och att samhällen närmast ställs om till en krigsekonomi och byråkrati, även om det måhända är motiverat. Men alla andra nyheter och debatter tystnar, inget om gängkriminalitet, januariöverenskommelsen eller flyktingarna som Erdogan skickat mot Grekland.

 

Den andra känslan jag erfar är känslan av instängdhet. Det kanske påminner lite om hur medborgarna i gamla DDR kände som förvägrades resa till det andra Tyskland eller något annat land. Det är det jag känner som mest obehagligt. Nu stängs fler gränser, jag kan inte ens åka till Norge, Danmark, Tyskland eller något land just nu.

 

I januari bokade jag en resa till Filippinerna, där jag med min partner bygger en bungalow. För bara någon vecka sen nåddes jag av nyheten att Manila satts i någon karantän. Jag tänkte att det kanske blåser över. Bara ett byte av inställt flyg mot ett annat skedde.

Några dagar senare föll allt vad fria gränser heter som dominobrickor. Jag förstod att nu kommer jag inte iväg, samtidigt som jag var tacksam att jag inte kommit iväg, då kanske jag inte kan ta mig hem.

 

Min resebyrå, Ticket i Skövde gör ett utmärkt jobb och har kontaktat flygbolaget Qatar. De kan inte omboka resan och pengarna ska betalas tillbaka. Men de har fullt upp, och det kan ta 6-8 veckor eller ännu längre.

 

Återstår att se när denna farsot klingar av. Ingen verkar veta. Vi befinner oss alla på okänd mark.