Fredrik Böök
Bilen är en ljuvlig frihetsmaskin i sina bästa stunder! Då tänker jag förstås inte på vidriga stillastående bilköer i överbefolkade megastäder, eller pendlingsresor till jobbet där det är snabbare och hälsosammare att åka kollektivt eller rent av cykla.
Nej, jag tänker en sen kväll på autobahn, när trafiken lättar och man dundrar på någonstans på nordtyska slätten och gaspedalen trycks allt hårdare mot durken. Skymningen faller, den röda instrumentbelysningen lyser varmt och Miles Davies ljuva toner sipprar ur högtalarna.
En magisk känsla infinner sig, däcken viner mot asfalten och skymningen förstärker tunnelseendet.
Eller ett ljuvligt miataminne: Efter Zakopane passeras gränsen till Slovakien. Det är sommar, sol, 25 grader varmt, tidig eftermiddag. Cabben nerfälld förstås, vinden rufsar i håret. Slovakien är glesbefolkat, trafiken obefintlig, miatan blir ett förlängt precisionsinstrument av mig själv, kurvorna tas med däcksskrik och kontrollerade sladdar. Efter ett par timmar anländer man till Kosice, och börjar fundera över att hitta något mysigt värdshus för natten.
Ingen kan dock beskriva bilnjutning bättre än Fredrik Böök. Hans böcker och reseskildringar borde verkligen gå i nytryck!
Så här skrev han redan 1935:
"Det finnes intet sätt att resa, som ställer en ansikte mot ansikte med naturen på samma sätt som en bilfärd. När man far på järnväg, befinner man sig på en banvall, på något obeskrivligt sätt utanför landskapet. Rör man sig till fots eller på cykel, så är man nedsänkt och förlorad i detaljerna, man har inte överblicken, perspektivet upplöser sig. Bilresan är i grund och botten något underbart, ty den förenar intimiteten i upplevelsen med snabbheten och omväxlingen. Man tränger djupt in i ensamheten och ödemarken. Under mossiga grenar blickar man in i John Bauers sagoskog, där trollen driva sitt spel i det gröna dunklet, och samtidigt står man genom motorn i obruten förbindelse med den moderna civilisationen."
Det är så vackert att man får en tår i ögonvrån! Dock nämnde han inget om flygresor. Numera är det oftast trist, men snabbt, billigt och effektivt att flyga. Man sitter som en inpackad sill under några timmar, och ser knappt ut alls.
Fast jag vill minnas att han skrev " Resa till Ungern", en charmant resebeskrivning, då han flög propellerplan till Budapest, några år före andra världskriget.
Nej, jag tänker en sen kväll på autobahn, när trafiken lättar och man dundrar på någonstans på nordtyska slätten och gaspedalen trycks allt hårdare mot durken. Skymningen faller, den röda instrumentbelysningen lyser varmt och Miles Davies ljuva toner sipprar ur högtalarna.
En magisk känsla infinner sig, däcken viner mot asfalten och skymningen förstärker tunnelseendet.
Eller ett ljuvligt miataminne: Efter Zakopane passeras gränsen till Slovakien. Det är sommar, sol, 25 grader varmt, tidig eftermiddag. Cabben nerfälld förstås, vinden rufsar i håret. Slovakien är glesbefolkat, trafiken obefintlig, miatan blir ett förlängt precisionsinstrument av mig själv, kurvorna tas med däcksskrik och kontrollerade sladdar. Efter ett par timmar anländer man till Kosice, och börjar fundera över att hitta något mysigt värdshus för natten.
Ingen kan dock beskriva bilnjutning bättre än Fredrik Böök. Hans böcker och reseskildringar borde verkligen gå i nytryck!
Så här skrev han redan 1935:
"Det finnes intet sätt att resa, som ställer en ansikte mot ansikte med naturen på samma sätt som en bilfärd. När man far på järnväg, befinner man sig på en banvall, på något obeskrivligt sätt utanför landskapet. Rör man sig till fots eller på cykel, så är man nedsänkt och förlorad i detaljerna, man har inte överblicken, perspektivet upplöser sig. Bilresan är i grund och botten något underbart, ty den förenar intimiteten i upplevelsen med snabbheten och omväxlingen. Man tränger djupt in i ensamheten och ödemarken. Under mossiga grenar blickar man in i John Bauers sagoskog, där trollen driva sitt spel i det gröna dunklet, och samtidigt står man genom motorn i obruten förbindelse med den moderna civilisationen."
Det är så vackert att man får en tår i ögonvrån! Dock nämnde han inget om flygresor. Numera är det oftast trist, men snabbt, billigt och effektivt att flyga. Man sitter som en inpackad sill under några timmar, och ser knappt ut alls.
Fast jag vill minnas att han skrev " Resa till Ungern", en charmant resebeskrivning, då han flög propellerplan till Budapest, några år före andra världskriget.
Kommentarer
Trackback
