Konst
En gång i tiden var konst ett otroligt krävande hantverk, eller vad säger vi om de gamla holländska mästarna som Rembrandt, eller Michelangelo, fast han var visst italienare eller verkade åtminstone i det territorium som idag är Italien. Tänk bara sixtinska kapellet, hur tusan fixade han det, därtill uppochner!
Själv är jag så konventionell att jag gillar vackra, vänliga konstföremål som sätter mig ett behagligt stämningsläge. Samma med musik, jag föredrar Miles Davies spröda vackra toner framför en Heavy Metal som vrålar död och förintelse.
Efter bråket med Wilk och Anna Odell infinner sig följande reflexion: Rent hantverksmässigt verkar inte det de gör särskilt svårt. Jag tror väldigt många klarar av att rita mer detaljerat och mindre hafsigt.
Att spela psyksjuk trovärdigt är förstås en skådespelarprestation.
Att förstöra en tunnelbanevagn kallar väl vettigt folk för vandalism och huliganism, konstfacksledningens "förstående" inställning torde vara tämligen unik...
Lägg till Elisabeth Ohlsons fotografier "Ecce Homo" så finner vi ett mönster.
Viljan att provocera, och då gärna religioner. Vi har yttrandrefrihet, men hur kul och kreativt är det att såra djupt troende?
Jag är själv inte troende (tror jag!), men anser att man ska bete sig respektfullt mot andra människor. Om jag är i Thailand skulle jag aldrig komma på tanken att traska in i ett tempel iförd shorts eller sätta fötterna mot en Buddha. Eller borde jag göra det, såra vänliga thailändare, bli inspärrad och kalla det för konst?
Är man rädd för religioners makt, och om den ökar, finns bättre sätt att värna om yttrandrefriheten. Både Kristendom och Islam har alltjämt för stor makt och detta ska bekämpas med vettiga metoder.
Staten ska ha makten och kyrkan vara separerad. Konstigt nog skedde detta bara för något decennium sedan i Sverige, i Frankrike skilde man kyrka-stat för hundra år sedan.
Kanske man ska förbjuda religiösa friskolor, för att värna om att barnen får en objektiv bild av vad religion är.
Själv delar jag i stort föreningen Humanisternas inställning.
Själv är jag så konventionell att jag gillar vackra, vänliga konstföremål som sätter mig ett behagligt stämningsläge. Samma med musik, jag föredrar Miles Davies spröda vackra toner framför en Heavy Metal som vrålar död och förintelse.
Efter bråket med Wilk och Anna Odell infinner sig följande reflexion: Rent hantverksmässigt verkar inte det de gör särskilt svårt. Jag tror väldigt många klarar av att rita mer detaljerat och mindre hafsigt.
Att spela psyksjuk trovärdigt är förstås en skådespelarprestation.
Att förstöra en tunnelbanevagn kallar väl vettigt folk för vandalism och huliganism, konstfacksledningens "förstående" inställning torde vara tämligen unik...
Lägg till Elisabeth Ohlsons fotografier "Ecce Homo" så finner vi ett mönster.
Viljan att provocera, och då gärna religioner. Vi har yttrandrefrihet, men hur kul och kreativt är det att såra djupt troende?
Jag är själv inte troende (tror jag!), men anser att man ska bete sig respektfullt mot andra människor. Om jag är i Thailand skulle jag aldrig komma på tanken att traska in i ett tempel iförd shorts eller sätta fötterna mot en Buddha. Eller borde jag göra det, såra vänliga thailändare, bli inspärrad och kalla det för konst?
Är man rädd för religioners makt, och om den ökar, finns bättre sätt att värna om yttrandrefriheten. Både Kristendom och Islam har alltjämt för stor makt och detta ska bekämpas med vettiga metoder.
Staten ska ha makten och kyrkan vara separerad. Konstigt nog skedde detta bara för något decennium sedan i Sverige, i Frankrike skilde man kyrka-stat för hundra år sedan.
Kanske man ska förbjuda religiösa friskolor, för att värna om att barnen får en objektiv bild av vad religion är.
Själv delar jag i stort föreningen Humanisternas inställning.
Kommentarer
Trackback
