miata

Min mörkgrå, splitter nya Toyota Aygo har nu rullat 75 mil. Efter att kört några begagnade kärror är det skönt med en ny bil. Invändigt doftar det fräscht, inga barn har tumlat runt med glass och hamburgare, inga dreglande hundar har åkt med. Och så kommer det förbli. Min bil ska bli mat, rök och djurfri och eventuella barn ska bete sig disciplinerat!

Objektivt sett gör Toyota de bästa bilarna, kvalitetsmässigt. Däremot är Toyotabilar ofta lite könlösa, och trista. Förr hade man ett par roliga modeller som Celica och Miatautmanaren MR2, modeller som dessvärre är nerlagda.

Hur kan man då tycka att Aygo är rolig och läcker, det är i första hand en lätt, billig småbil, med bränsleförbrukning som ger den miljöstatus.

För det första är designen helrätt, kanske tack vare att Aygo är ett projekt med Peugeot och Citroen inblandade. En perfekt bastard mellan franskt och japanskt.
Inuti är allt snyggt och roligt utformat.

Sedan är den på småbilars vis rolig att köra. Allt är direkt och distinkt. Den lilla trecylindriga motorn väger bara 67 kilo. Den vibrerar lite på tomgång, men låter härligt när den varvas. Utväxlingen är helrätt, det går att varva ända upp till 150 km/h på trean, bra för snabba omkörningar.

Min Aygo befinner sig fortfarande under inkörning, efter ett par hundra mil ska jag toppfartstesta Aygon...

Och i maj blir det en Köpenhamnstripp, eventuellt blir vi tre som åker med. Och lite inköp i Helsingör blir det. Det blir spännande att se hur vi får plats. Själv abonnerar jag dock på körningen, mitt privilegium, min bil!