miata

Som jag kan minnas har jag haft två nära dödenupplevelser under mitt snart halvsekel långa liv.
En verklig, en i en dröm häromnatten.

Den första inträffade för många år sedan, jag var nybakad körkortsinnehavare. Det var vår, jag hade köpt en sämre begagnad Alfa Romeo, det mesta var slut i den bilen, men motorn drog friskt och var varvillig.
Det var inget vettigt bilköp för en 18 åring, förnuftiga människor i min omgivning ansåg att jag borde köpa en Volvo 142 eller en Mazda 323.
De hade naturligtvis rätt, men dumdristighet och envishet har tyvärr varit ett framträdande karaktärsdrag hos mig, i synnerhet i yngre år.
Även min mormor, som egentligen inget visste om bilar, hade synpunkter. Men hon visste tillräckligt för att avråda köp av en folka bubbla. "Bensintanken fram, livsfarligt" mässade mormor.
Nu stod inte en bubbla högt i kurs hos mig, hellre en 118 hästars Alfa Romeo, än en 40 hästars bubbla för 6,000 kr, så löd min logik.

Nåväl, en vacker vårdag, utanför Mullsjö, orutinerad som jag var, gjorde jag en omkörning inför ett backkrön och missbedömde avstånd och fart.
Jag hann inte om tillräckligt snabbt, Alfan var trots allt ingen Ferrari och jag upptäckte en mötande SAAB med en äldre herre vid ratten i sista stund.
Att avbryta omkörningen var det inte tal om, det var försent, istället gick jag ner i halva diket och vi var tre bilar i bredd på denna smala väg.

Det gick vägen, om man säger så, men det var verkligen på håret!
Jag minns chocken efteråt, adrenalinkicken och den berusande känslan av befrielse! Jag hade precis med en hårsmån klarat mig från ond bråd död och en tidningsnotis som tyvärr är alltför vanlig: "18 årig i dödsolycka utanför Mullsjö".
Men jag minns lyckoruset, att jag tackade Gud, trots att jag inte är religiös.

Jag läste någonstans om Stig Dagerman, som var  depressiv, hade varit mycket nära en allvarlig trafikolycka. Efteråt var han tydligen euforisk flera timmar.

Själv är jag numera en försiktig människa och försöker minimera onödiga risker, men kan på ett psykologiskt plan förstå folk som ägnar sig åt farliga sporter.

Häromnatten var det dags igen: Jag drömde att jag satt i ett stort flygplan (jag kan inte svara på om det var en Jumbojet eller Airbus)
Jag satt i mitten och tittade ut över molnen, plötsligt svischade ett annat flygplan förbi, så nära att den krockade med vänster vinge, en dov smäll hördes, och så störtdök planet.
Drömmen var kusligt realistisk, jag tänkte: "Nej, jag vill inte dö, jag vill leva många år till". Men samtidigt ett accepterande av det oundvikliga och ingen dödsångest.

Drömmen hade dock ett lyckligt slut, strax innan vi slog i marken, lyckades piloten räta upp planet och nödlanda på en motorväg, utan bilar!

Jag tror vi applåderade, som charterturister brukar, sedan vaknade jag, utsövd och hungrig.