miata

Några av er kanske sett denna synnerligen roande, träffande och tragikomiska film där Robert Gustafsson spelar flera träffsäkra roller.

Jag får en lätt reminiscens när jag tänker tillbaka på en bussresa jag körde till Stockholm för ett antal år sedan.

Jag var egentligen inte inblandad i beställningskörningar på den tiden, men just den aktuella helgen var det synnerligen många som skulle till Stockholm som skulle se "Mamma Mia", extrabussar sattes in och jag blev tillfrågad om jag kunde köra.

"Självklart" var svaret, hade jag vetat vad som väntat kanske jag tvekat.....

Hela fem bussar avgick från min depå. En "självklarhet"  var att jag som den yngste och minst rutinerade skulle köra den äldsta och sämsta bussen, en väl begagnad Neoplan som levt ett tidigare liv på Interbus.

Jag försökte protestera och hävda att jag som den minst vane borde ha den bästa och modernaste bussen. Jag möttes av medlidsamma leenden och huvudskakningar från de gamla rutinerade busschaffisrävarna.

Sagt och gjort, jag körde ett par mil utan passagerare för att komma underfund med slagväxellådan. Den funkade perfekt, men jag blev informerad om att synkningen inte funkade när oljan blev varm.......

När jag lastat och kört några mil började framdörren glappa. Dags att stanna och med visst våld tvinga dörren i sitt fäste. Passagerarna som satt närmast såg lätt förfärade ut.

Efter några mil blev växlingen allt svårare. Som tur var hade Neoplanaren en synnerligen råstark V8:a, när väl farten var uppe behövde jag inte växla mer...

Strax innan Arboga lysten en varningslampa och ett synnerligen irriterande varningspling. Det var tryckluften till boggin som var för lågt.
I det läget ringde jag, vi kan kalla honom Peo, en av de genuint mest hyggliga människor jag träffat. Han var också på väg till Stockholm. Peo var dessutom en synnerligen skicklig mekaniker. Peo ställde förstås upp. Vi sågs i Arboga.
Passagerarna knallade in och åt, Peo konstaterade direkt att en slang var trasig. Någon slang fanns förstås inte att få tag på, istället virades silvertejp runt den trasiga slangen och färden kunde fortsätta.

Väl framme i Stockholm var allt frid och fröjd. Dagen därpå skulle vi köra en stadsrundtur och vi skulle agera reseledare. Jag hade dock väldig tur, en dam i ressällskapet, historielärare, hade tidigare jobbat som guide och åtog sig mer än gärna att guida.
Hon fick berätta om slaget vid Brunkeberg, Gustav Vasa och Kristian Tyrann och jag kunde koncentrera mig på körningen och den trilskande växellådan.

Det sägs om gamla Neoplanare att de är som en "one mens dog", de har egenheter och trivs inte med flera förare.
På hemresan hände det märkliga: Inte ett missljud, inte en varningslampa tändes. Jag fixade efter 35 mil växlingen perfekt, med dubbeltramp och bestämt handlag, som en gammal grålletraktor
Vi hade blivit kompisar och jag njöt av kraften från V8:an och fimpade ner belysningen invändigt till den mysiga gröna nattklubbsbelysningen, typiskt för Neoplan.

Efter några veckor fick jag reda på att Neoplanaren sålts till Estland, med vidare destination Ukraina. Jag leverade bussen i Tallinn och en stadig kille i grå tröja med vallrossmustach tog emot.
Han var van vid trilskande sovjetiska bussar, osynkade slagväxellåder var inget problem.

Idag går denna Neoplanare i linjetrafik mellan Kiev och Warszawa. En vansinnig idé har tagit form i mitt huvud.
Kanske man skulle bege sig till Kiev och insupa atmosfären och åka med "min" Neoplan till Warszawa?