Minnen från Mantorp
För 10 år sedan jobbade jag i bilbranschen. Idag är jag glad över att befinna mig i bussbranschen och som småföretagare i livsmedelsbranschen, stabila branscher i tider som nu råder.
1996 relanserades bilmärket Rover i Sverige. BMW hade precis köpt Rover och optimismen visste inga gränser.
Jag var bilförsäljare då, och den som skulle "hålla" i Roverförsäljningen på min ort.
Det var en kul tid, pengar fanns till marknadsföring, målet var 4% marknadsandel. Det satsades på personalen, vi fick åka till spanska solkusten en vecka för utbildning.
Utbildningen var dock inte mer betungande än att vi hann med att besöka Gibraltar, Ronda och sist men inte minst klämma lagg i Sierra Nevada med Stig Strand som skidlärare.
Rover på den tiden var lätt bedagade Honda med roveremblem. BMW satsade dock, och vi fick den synnerligen läckra 75, en blivande klassiker.
Resten är historia, Rover gick med förlust, BMW tröttnade och sålde för ett pund till kineserna. Kanske 75 och MGF kommer relanseras i Europa, men det är en annan historia.
Jag minns särskilt när vi skulle bekanta oss med bilarna på Mantorp. Först kördes ett terrängjippo med Land Rover. Vi var fyra i en Discovery, den som körde, drog helt korrekt med hjulet över en stor sten, problemet var att vi halkade åt fel håll, bilen landade med kardanen rätt på stenen. Då hjälper ingen fyrhjulsdrift. Endast vinschning återstod. Ingen av oss som satt i bilen hade dock någon lust att kliva ut i leran, istället ringde vi instruktörerna som fick komma till undsättning.
Terrängkörning är inte min grej, det är lite fånigt att leka Camel Trophy.
Istället begav jag mig till banan för att bekanta mig med bilarna. Först ut med en läckert mossgrön MGF. Den är verkligen snygg, men det är dessvärre allt. Taskig motor, sladdrig växellåda och lynniga vägegenskaper.
En Mazda MX5 är överlägsen på alla punkter, utom utseeendet.
Nästa bil blev en Rover 216. Den hade redan gjort några varv, och det rök lite från frambromsarna. Lugnt, tänkte jag, med lite fart kyls nog skivorna ner....
På den långa rakan lyckades jag smiska upp Rovern i 180 km/h innan det var dags att flytta högerfoten till bromsen.
Nästan inget hände, bromsarna var överhettade, troligen kokade bromsoljan också.
Hade detta hänt i vanlig trafik hade jag blivit livrädd, att köra fort på bana är däremot nog bland det minst riskabla man kan pyssla med, det är farligare att cykla till jobbet, korsa en gata och ridsport är säkert hundrafalt mycket farligare.
Jag var alltså inte det minsta rädd, det fanns en rejäl avkörningsramp fylld med sand för att effektivt ta ner farten.
Först vred jag hjulen i kurvan så mycket som gick, snedställda hysteriskt skrikande däck är en rätt effektiv broms.
Sedan tog sanddynen hand om resten.
Det blev ingen mer körning den dagen, varken för Rovern eller mig. Hade någon Mazda Miata funnits på plats hade jag gärna dragit några varv till.
1996 relanserades bilmärket Rover i Sverige. BMW hade precis köpt Rover och optimismen visste inga gränser.
Jag var bilförsäljare då, och den som skulle "hålla" i Roverförsäljningen på min ort.
Det var en kul tid, pengar fanns till marknadsföring, målet var 4% marknadsandel. Det satsades på personalen, vi fick åka till spanska solkusten en vecka för utbildning.
Utbildningen var dock inte mer betungande än att vi hann med att besöka Gibraltar, Ronda och sist men inte minst klämma lagg i Sierra Nevada med Stig Strand som skidlärare.
Rover på den tiden var lätt bedagade Honda med roveremblem. BMW satsade dock, och vi fick den synnerligen läckra 75, en blivande klassiker.
Resten är historia, Rover gick med förlust, BMW tröttnade och sålde för ett pund till kineserna. Kanske 75 och MGF kommer relanseras i Europa, men det är en annan historia.
Jag minns särskilt när vi skulle bekanta oss med bilarna på Mantorp. Först kördes ett terrängjippo med Land Rover. Vi var fyra i en Discovery, den som körde, drog helt korrekt med hjulet över en stor sten, problemet var att vi halkade åt fel håll, bilen landade med kardanen rätt på stenen. Då hjälper ingen fyrhjulsdrift. Endast vinschning återstod. Ingen av oss som satt i bilen hade dock någon lust att kliva ut i leran, istället ringde vi instruktörerna som fick komma till undsättning.
Terrängkörning är inte min grej, det är lite fånigt att leka Camel Trophy.
Istället begav jag mig till banan för att bekanta mig med bilarna. Först ut med en läckert mossgrön MGF. Den är verkligen snygg, men det är dessvärre allt. Taskig motor, sladdrig växellåda och lynniga vägegenskaper.
En Mazda MX5 är överlägsen på alla punkter, utom utseeendet.
Nästa bil blev en Rover 216. Den hade redan gjort några varv, och det rök lite från frambromsarna. Lugnt, tänkte jag, med lite fart kyls nog skivorna ner....
På den långa rakan lyckades jag smiska upp Rovern i 180 km/h innan det var dags att flytta högerfoten till bromsen.
Nästan inget hände, bromsarna var överhettade, troligen kokade bromsoljan också.
Hade detta hänt i vanlig trafik hade jag blivit livrädd, att köra fort på bana är däremot nog bland det minst riskabla man kan pyssla med, det är farligare att cykla till jobbet, korsa en gata och ridsport är säkert hundrafalt mycket farligare.
Jag var alltså inte det minsta rädd, det fanns en rejäl avkörningsramp fylld med sand för att effektivt ta ner farten.
Först vred jag hjulen i kurvan så mycket som gick, snedställda hysteriskt skrikande däck är en rätt effektiv broms.
Sedan tog sanddynen hand om resten.
Det blev ingen mer körning den dagen, varken för Rovern eller mig. Hade någon Mazda Miata funnits på plats hade jag gärna dragit några varv till.
Kommentarer
Trackback
